Mingus Charles


PASSIONERAD MUSIK SOM BARA FORTSÄTTER VÄXA

Charles Mingus – Passion of a Man. The Complete Atlantic Recordings
1956-1961. 6 CD Atlantic/Rhino.

Vill man grundligt lära känna Charles Mingus inre börjar man lämpligen med att läsa hans självbiografi Beneath the Underdog eller Självbiografi (Gidlunds 1981) som den fyndigt nog heter på svenska. Den ger en rejäl inblick i en mycket komplicerad människas själ och liv.

Mingus föddes 1922 i Arizona och växte upp i Los Angeles. Hans farmor var svensk, dessutom flöt afrikanskt, indianskt och kinesiskt blod i ådrorna. Modern som var svart/kines dog när Mingus var två år och låg och sög på hennes bröst. Det var hans första minne. Han växte upp med en färgad styvmor, som han hatade, och en far som pryglade honom för sängväteri. Mingus var för svart för att accepteras bland de vita och för vit för de färgade. Han var en “fet, halvgul, skitfärgad nigger”. Sina första vänner fann han bland japaner och kineser.

Musikaliskt startade Mingus med trombon, övergick till cello, som han spelade i en avancerad skolorkester. Vid 17 års ålder började han spela bas, eftersom det ansågs passa en färgad bättre. Nu fick han sin första lärare “som förstod honom”, han utvecklades raskt och började komponera. Beneath the Underdog som skildrar Mingus liv fram till hans period på mentalsjukhuset Bellevues i slutet av 6o-talet är en fantasifull och känslosam skildring full av erotik, våld, motsättningar, kärlek, bitterhet, värme, vemod och humor. Med andra ord som hans musik.

Att den här beskrivningen faktiskt stämmer kan man kolla genom att ta del av ett ypperligt urval av Mingus musik, hans Atlanticspår från 1956 -1961 på 6 CD, förpackad i en mycket snygg box. med 120-sidig bok med utsökta bilder och alla upplysningar man kan önska sig; “Passion of a Man/Charles Mingus/The Complete Atlantic Recordings 1956 -61”. Boxen innehåller de studioinspelade plattorna: Pithecanthropus Erectus, The Clown, Blues & Roots , Tonight at Noon och Oh Yeah. Dessutom en live-inspelning från 1960 som gavs ut på dubbel-LP 1975, Mingus at Antibes. På sista CD:n kan man ta del av Mingus oerhörda svada i en lång intervju gjord av Nesuhi Ertegun som grundat Atlantic 1947. Ertegun, som var son till en turkisk ambassadör, hade öppet sinne och lyhördhet. Han gav Mingus den frihet som behövdes för att hans vilda skaparkraft skulle blomma ut för fullt. Hans plattor på Columbia från samma tid som Mingus Ah Um är också mästerverk. Där finns klassiker som Better Git It in your Soul, Goodbye Pork Pie Hat och Fables of Faubus som Mingus alltid återkom till.

Columbiainspelningarna når dock inte upp till Atlantics vildhet och intensitet. Att byta ut sina knastriga och sönderspelade Lp-versioner av stycken som Wednesday Night Prayer Meeting , Hog Callin Blues , Wham Bam Thank You Ma´am, Oh Lord Don`t let them Drop that Atomic Bomb on me och Haitian Fight Song mot de lätthanterliga CD:inspelningarna där Mingus högljudda, hetsande och energiskt pådrivande tjut och skrik hörs än tydligare är en fröjd.

Mingus musik har ibland beskrivits som överarbetad och för komplicerad. Tidigt studerade han Schönberg, Strawinsky och Bartok. Hans stora föredöme inom jazzen var Duke Ellington. “Underdog-känsla” och revanschlust krävde helt enkelt ett stort pådrag. Han svämmade också över av allt han villle berätta. Liksom Miles Davis avskydde Mingus begreppet jazz. Han ville inte ens kalla sina kompositioner för svart musik. Det var helt enkelt musik; en helt egen blandning av blues, swing. klassiskt, gospel, New Orleans. Allt tog han till sig omvandlade och skapade något nytt.

Mingus spelade med Art Tatum, Louis Armstrong, Kid Ory, Red Norvo, Loinel Hampton ochCharlie Parker innan han bildade eget. Liksom Parker hade han förmågan att få alla i ett rum att känna precis vad han ville. Han skapade också musik med starkare känslor, fler bottnar, mer driv och intensitet än någon annan. Vill man höra Mingus med fullt pådrag kan man också lyssna på The Black Saint and the Sinner Lady eller Mingus Mingus Mingus båda på Impulse . Det är storslagen musik, komplicerad och tät där blåsarna jagar, överlappar och avlöser varandra på allt från späd flöjt, ilsken sopran, gäll trumpet, mullrande baryton till dov tuba. Det nära 30 minuter långa verket Cumbia and Jazz Fusion från 1977 som är en sammansmältning av jazz och indiansk Cumbiamusik som inleds med ett mycket säreget gung från basen är ett annat lite mer lekfullt exempel på Mingus mångsidighet. Stycket finns nu återutgivet som enkel CD på Rhino och i samlingen Thirteen Pictures/Anthology Charles Mingus (Rhino 2 CD) .

Om vi försöker hålla oss till boxen Passion of a Man, som kommer att bli en livslång vän, spelar han med och manar på musiker som Jackie McLean, John Handy, Booker Ervin, Roland Kirk(!), Pepper Adams och förståss den alltid närvarande trummisen Dannie Richmond . Allra ihärdigast spelar han emellertid tillsammans med den makalösa Eric Dolphys altsax och basklarinett på Antibesvolymen. Det blir en blivande långliggare i CD:n. Att Mingus musik bara fortsätter att växa även efter hans död visar Mingus Big Band . Deras senaste CD Live in Time (Dreyfys) har nyligen nominerats som bästa storband av jazztidskriften Down Beat.

Passionen från en man lever även efter döden!Charles Mingus

Jan-Anders Eriksson