Den inre vägen

Den inre vägen – Bertil Sundstedt om Jattes konst

Målaren Jan-Anders Erikssons oeuvre har alltid formats av en vandring på den inre vägen.
Det ena spåret är modernismens krav på unicitet. Konstnärsrollen som vi känner den i dag har sin upprinnelse i den konstnärliga och intellektuella rörelse som under 1800-talet kom att kallas romantiken då konstnärens uppdrag kom att förändras, från att ha varit en illustrerande hantverkare blev han något av en egenföretagare i livsåskådningsfrågor.
Konstnären blev en fri uttolkare av det existentiella. Han intog inte längre den dygdige predikantens roll utan blev mer att likna vid den svavelosande profeten eller det gåtfulla oraklet.
Epoken präglades av en kamp mellan upplysningstidens apolloniska ideal om måttfullhet och förklaring. Konsten i förnuftets tjänst ställd mot det Friedrich Nietzsche kallade det dionysiska i människan, drifterna, känsloutlevelserna och de under- och omedvetna. Hans föregångare och epokens mest namnkunnige filosof Arthur Schopenhauer upphöjer den subjektiva erfarenheten till kunskapsväg. ”Världen är min föreställning om den” hävdade han och med det knyter han an till nyplatonismens idéer om att det är den inre vägen som är vägen till insikt. Gud är död och auktoriteterna är utbytbara, den enda tröst vi har finner vi i konsten menade han. Det är här det konstnärliga uppdraget formuleras som så småningom ger oss modernismens och samtidens oemotsagda kanonisering av individualismen. Jan-Anders Erikssons vandring på den inre vägen är egentligen inte ett vägval utan mer av en förutbestämmelse. En av Erikssons många penater, poeten Gunnar Ekelöf, formulerar det så här i dikten ”Jag tror på den ensamma människan” ur diktsamlingen Färjesång.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Trösten i konsten delar nog Eriksson med Schopenhauer men frågan om Guds död lämnar han obesvarad. Man kan dock ana en viss förhoppning om något annat än en stum evighet bakom de flammande himlarna. En och annan ängel och ett och annat bönehus flimrar förbi på dukarna. Det är den halvreligiöse som fruktar döden mest sägs det och anspelningarna på det hinsides i Erikssons måleri känns uppenbara om än kryddade med viss galghumor. Referenser till romantikens tematik, färg- och formförråd finns tydligt i bilden ”Ett landskap att dra sig tillbaka i”. Den är som en syntes av stämningarna i Pierre Chalous ”Andra världar”, Arnold Böcklins former i de fem målningarna av ”Dödens ö” och den ödsliga ensamheten i Caspar David Friedrichs ”Munk vid havet”. Färgskalan är som hämtad ur prerafaeliten William Holman Hunts ”The Scapegoat” eller ur Edward Munchs himlar i hans olika variationer av ”Skriet”. O, vandrare, vadan och varthän? frågar sig den gamle stöten, semi-arianen och historieromantikern Viktor Rydberg i dikten med samma namn. Detsamma kan man fråga Jan-Anders Erikssons till synes håglösa figurer som rör sig eller står overksamma i de tröstlösa skymningslandskapen.

I snöglopp rör sig tre figurer i ”Snöburensorg”. ”Fäder visar sina söner världen” medan ”Byträsket” speglar det omgivande landskapet och där övergången mellan illusion och verklighet endast anas, höljd i ett töcken. Det andra spåret på den inre vägen är den stig psykoanalysens fader Sigmund Freud banade väg för med upptäckten av vårt omedvetna jag. Människans medvetande är som ett isberg där mindre än en tiondel sticker upp över ytan. Den insikten öppnade vägen för surrealismens automatism och fria associationskonst med konsten som förlösare och terapeut. Genom att försöka gestalta det ogripbara är det möjligt att förstå och kanske rentav bemästra reaktioner, handlingar och känslor.
Jan-Anders Erikssons surrealism är inte den gymnasiala sortens med superskärpa, schackrutiga golv och hummertelefoner utan mer den stelfruset dimhöljda avsigkomna. Den malande orons, den molande värkens och avsaknadens surrealism.
De impedimentära landskapen bär vemodet. Ibland utgör det fond för tafatta kontaktförsök mellan frusna själar. Mamman, sonen och pappan har svårt att nå varandra i skymningsljuset.
Emellanåt avslöjar sig landskapet som en obarmhärtig domare och bestraffare, en naturens vedergällare. Det gäller framförallt i Erikssons bilder med digitala utskrifter som grund. I dessa leker han med de symmetrier som uppstår i mötet mellan land och vatten. Ställda på kant byter landskapen skepnad och förvandlas till grymma åklagare. J´accuse! tycks de mullra profetiskt och verkar spänna sina vredgade oseende stenögon i betraktaren. Fröjden er gärna ni fåtviska, men gör det med bävan!

I emaljbilderna vänds perspektivet bakåt mot något förlorat. Inlandets övergivna hus blir sinnebilder för den fåfänga drömmen om något beständigt och tryggt och hur det omintetgörs i tidens malström. Förmultnande utopier med tomma fönsterhålor söker lä bakom bergsryggarna och viskar i vinden om alla förhoppningar som kom på skam.
Är det då konstnärens uppdrag att ge tröst eller är uppdraget att visa att världen endast är en föreställning om den? Tröstens stig får du söka själv där den står att finna. Konsten kan bara ge ett och annat ord på vägen:

”Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra.”

Bertil Sundstedt