Monk Thelonius


Ful skönhet med Monk

Thelonius Monk: “Solo 1954” (American Jazz in Paris/Vouge/CD 74321115022)

Thelonius Monk: Alone in San Francisco (Riverside/Amigo OJCCD-231-2)

I dagens tider är det ibland mycket skönt att låta sig väderkvickas vid de rena och klara källorna. Att slippa allt onödigt kraffs och utanverk, men ändå uppleva att här finns precis allt man behöver. Just så kan det vara att lyssna till Thelonius Monks piano från någon av hans solosskivor.

Thelonius Sphere Monk destillerar ner musiken till den renaste essencen. Den blir aldrig uppvisning och ekvilibrism. Han kan låta opolerad, dissonant och “fel”, men också släppa ut fantastika tonkaskader mitt i en underbar ballad. Musiken befinner sig ofta i det intressanta tillstånd som kan beskrivas som ful skönhet. Han står över alla klichéer.

Monk levde mellan1917-1982 men hans inflytande bara växer. Han var huspianist på legendariska Miltons i Harlem i slutet av 30- och början av 40-talet. Där var han tillsammans med bl.a Charlie Christian och Dizzy Gillespie med om att utveckla det som så småningom kom att kallas be-pop (lyssna på det exceptionella svänget från den tiden; Charlie Christian live at Mintons in Harlem 1941 (CMA Jazz-15001). Med sin speciella och egenartade stil ansågs han dock till att börja med som svår, bisarr och udda och spelades inte in under eget namn förrän 1947. Monks kompositioner som Off Spring, Ephistrophy och Round Midnight var dock redan välkända och inspelade av andra. 1947 fick han kontrakt med Blue Note, en period som finns samlad i den fina boxen The complete Blue Note Recordings (4 CD). 1957 inledde han sitt samarbete för ett annat legendariskt jazzbolag, Riverside, och tiden började hinna ikapp honom. Monk började räknas till de verkligt stora genierna. Han är så musikalisk att det syns när han går sa John Colrane.

Ja, inskaffa en av han soloskivor och komplettera med Blue Noteboxen så har ni en bra samling av en av vår tids största musiker och kompositörer. Den främste sedan Bartok har någon sagt. I Blue Note boxen får ni dessutom höra honom möta några av de få som är honom likvärdig; Sonny Rollins och John Coltrane. Ja, ni är förståss också tvungen att inskaffa den utomordentliga Brilliant Corners (Riversided/Amigo OJCCD-026-2) från 1957 där han spelar bl.a med just Rollins.

Vilken av soloskivorna sätts då främst? Omöjligt att svara på. “Solo 54” innehåller en av jazzen mest spelade stycken Round Midnight och Monk dissekerar där också ner Smoke Gets In Your Eyes till dess minsta beståndsdelar, vidare är där t.ex Monk-klassiker som Evidence, Reflections; Off Minor och Hackensack. På¨Alone in San Francisco får man istället t.ex Blue Monk och den underbara balladen Ruby, My Dear. Enda stycken som dubblerar är Reflections, så skaffa båda!

Jan-Anders Eriksson