Smith Harry

Han skapade Amerikansk folkmusik

Anthologhy of AMERICAN FOLK MUSIC edited by Harry Smith 6 CD och bok

(Smithsonian Folkways/Import)

Harry Smith var mannen som skapade begreppet Amerikansk folkmusik. Han var känd som en knarkare, alkoholist, professionell snyltgäst och notorisk lögnare som alltid tiggde pengar. Tidigt målade han abstrakta tavlor till musik av Dizzy Gillespie och Thelonius Monk och blev smått berömd för sina animerade filmer som han målade direkt på filmremsan.

Smith föddes i Oregon i början av 20-talet. Som 15-åring spelade han in indianerna i Salish- och Lummireservaten i nordvästra Amerika, samlade på religiösa objekt och forskade i dialekter. När han 1940 råkade höra en skiva med bluessångaren Tommy McLennan som av misstag hamnat i Seattle fastnade han direkt förvånad över musikens råhet. McLennan är verkligen en av de mer råbarkade sångarna. Hans inspelningar från början av 40-talet – som är i Robert Johnson-klass – finns nu återutgivna på två CD; I´m a Guitar King (Wolf) och Travelin` Higway Man (Travelin) . Harry Smith tyckte McLennan lät underlig och skrämmande. Fascinerad började han maniskt samla på gamla 78-varvare. Det var precis i rätt tid. Under 2:a världskriget började man smälta ner skivorna för att få schellack. De som inte smältes ner rensades ut, kasserades eller såldes för en spottstyver. Under 20-talet kom radion. Grammofon- och skivförsäljningen minskade. Skivindustrin letade efter nya markander. Grammofonen var billigare än radion, dessu om behövdes ingen elektricitet. Men till grammofonen fodrades skivor. Grammofonbolag som Okey, Columbia, Victor, Paramount, Brunswick, Vocalion började leta efter artister som kunde intressera olika etniska grupper, farmare, fabriksarbetare etc. Speciella inspelningar för färgade gjordes under etiketten ”Race”-music. I början av 30-talet stoppade depressionen så gott som alla inspelningar, shellacken behövdes bättre till annat tyckte man.

Harry Smith dammsög alla skivaffärer och ställen där en chans till intressanta plattor kunde finnas. Han sägs ha sålt vad som helst av det han ägde men aldrig en platta. Som mest innehöll hans skivsamling 20.000 78-varvare med blues, gospel, cajun, bluegrass, old time, country etc. Smith ville ha musik som var motsatsen till fin och polerad, den skulle låta ”exotisk”.

I början av 1950 sålde han dock 1000 av sina skivor till sin gamle vän Moses Ash på skivbolaget Folkways som t.ex givit ut LP-plattor med folkmusik från Indien och Pakistan, Leadbelly och Sonny Terry, judiska och irländska folksånger och uppläsningar ur James Joyes Finnegans Wake. Ett mycket udda bolag!

Från dessa skivor valdes omsorgsfullt 84 spår ut för 3 dubbel-LP med huvudtiteln American Folk Music och underrubrikerna Ballads, Social Music och Songs. Smith valde inte bara med omsorg om det udda, utan han prioriterade också det som kunde tänkas tas upp och spelas in av andra. Så skedde också, här fanns låtar som senare gjordes av Pete Seger, Dave von Ronk, Woody Guthrie, Leadbelly, Taj Mahal, Bukka White, Howling Wolf, Canned Heat… Ja, listan kan göras hur lång som helst..

Det här var 1952 när kommunistskräcken och puritanismen frodades som värst. Smith hatade den utveckling han såg var på väg. Han ville visa upp ett annat, kommersiellt oförstört, Amerika. Skivorna blev ingen försäljningssuccé, men fick en enorm betydelse. För de flesta amerikaner var den här musiken lika främmande som om den kommit från det inre av Nya Guinea. Dylan satte egen text till flera låtar, Jerry Garcia från Greatful Dead spelade en del låtar på 16 varv istället för 33 i minuten för att hinna lära sig gitarrspelet. Bl.a John Sebastian och Tom Rush berättar om hur betydelse fulla skivorna var. Ja, dom var faktiskt till stor del grunden för rock-, folk-, blues- och popmusikens utveckling och framväxt på 60- och 70-talet. Allt detta svarade alltså en ”galen” bohem utan fast adress för.

Nu har dessa 6 LP skivor kommit ut på CD i en box med LP-format och med en 68 sidig bok med utförliga texter om Harry Smith, grundliga upplysningar om alla artister och låtar. Efter varje låt finns t.ex uppgifter om andra artister inspelningar. Man får bl.a veta att låt nr 17 John Hardy was a desperate little man , som den 10 maj1927 spelades in av }The Carter Family för Victor , senare utgetts i mer än 50 versioner bl.a av Burl Ives, Pete Seger, Doc Watson, Earl Scruggs, Lonnie Donegan, Manfred Mann och George Thorogood. Lika många eller fler inspelningar har senare gjorts av t.ex nummer 18 Gonne Die With a Hammer in May Hand, inspelad 25 april 1927 med The Williamson Brothers and Curry på Okey och låt 19 Stackalee från 28 januari samma år inspelad av Frank Hutchison på Okey. Mängden klassiker på plattorna är mycket lång och här finns alltså de allra första inspelningarna.

Dessutom är sista CD:n interaktiv. är kan man höra några av legenderna från skivorna. T.ex Will Shade från Memphis Jug Band, Furry Lewis, och den blinde gospelsångaren Blind Willie Johnsons fru Angelina. Hon är den mycket ljusa rösten på hans inspelningar. Makens absoluta motsats! Intervjuerna är gjorda av Sam Chaters på 50-talet. Sam var under 70-talet var verksam i Sverige och gjorde Sonet till ett mycket intressant bolag för blues och jazz. Han producerade bl.a serien The Legacy of Blues i ett tiotal volymer med artister som Bukka White, Snooks Eaglin, Big Joe Williams, Champion Jack Dupree. Han svarade också för flera plattor med Peps Persson. Vidare kan man klicka fram exempel på Smiths konst och ta del av när han 1991 får en Grammy. Han säger då att han fick se sin dröm förverkligas; han såg Amerika förändras med den musik han samlat och gett ut igen.

Plattorna ledde också till att de artister som fortfarande var i livet letades upp och spelades in igen som Furry Lewis, Mississippi John Hurt, Sleepy John Estes. T.ex John Hurt hade då inte spelats in sedan 20-talet. Med sin suveränt avslappnade sång och gitarrspel blev han en av de största favoriterna och spelades åter in efter ett uppehåll på mer än 30 år. Han lät då precis likadan som på 20 talet. Nu finns han på en mängd CD där t.ex Immortal och Today på Vanguard är oemotståndliga. Min personliga favorit på plattorna är dock Richard Rabbit Brown och hans intensiva James Alley Blues med slutraderna: ”You`re my daily thought ,nightly dream, sometimes you too sweet to die, other times you ought be burried alive” .

De här inspelningarna fyllda av ljud från gatumusikanter, gospelsångerskor, fiolgnidare, skrovliga mansstämmor, banjo- och mandolinsträngar, kvidande munspel, gnisslande dragspel, spröda kvinnoröster, blås i whiskykrus och spruckna gitarrer har betytt oerhört mycket för många, vare sig dom vet om det eller ej.

Saknas något i denna digra box, som är något av en uppslagsbok, är det möjligen ett texthäfte till låtarna.

Jan-Anders Eriksson