Bell Lurrie


Lurrie Bell född rakt in i Bluesen

Lurrie Bell – Kiss Of Sweet Blues (Delmark CD DE-724)

Lurrie Bell – 700 Blues (Delmark CD De-700)

Lurrie Bell – Mercurial Son (Delmark CD-679)

“I got a mind that give up living and start shopping insted” sjunger Lurrie Bell med en sorgsen, nervig stämma, nära brisningsgränsen. Hans gitarr plockar, drar, trevar, söker. Strängarna verkar var Lurries egna nerver. Han är återhållen, utan effektsökeri och uppvisning. Det tillbakahållna ökar bara känslan och kraften i uttrycket. Låten är den nästan åtta minuter långa “All Over Again” och finns på Lurrie Bells CD “700 Blues” (Delmark). Den har snurrat flitit i min CD-växlare det senaste året. Allt på plattan är inte av samma höga klass. En del spår verkar utfyllnad. Ibland krackelerar rösten till en fullständig gröt. Men bara “All Over Again” är värd skivan.

Lurrie föddes den 13 december 1958 rakt in i bluesen. Hans far var den legendariske munspelaren Cary Bell som spelat bl.a med Muddy Waters och Big Walter Horton. Redan i mitten av 70-talet spelade far och son Bell in “Heartaches And Pain” (Delmark CD). Innan hade han också spelat med Koko Taylor. Med bl.a Willie Dixons son Freddie bildade han i slutet av 80-talet bandet Sons Of Blues vars inspelningar nu finns återutgivna; “Best of Young Mans Blues” (JSP-CD). Lurries nerver spökade och det blev inga studiobesök förrän 1995 när bolaget Delmark plockade upp honom för inspelningen av CD:n “Mercurial Son”. Då hade Lurrie under flera år levt ett hårt liv på gatan. Resultatet av inspelningarna blev en varierad och personligt funkig CD. Den blev hyllad av kritikerna och sålde också bra. “Mercurial Son” är kanske inte bluespuritanisternas favorit. Däremot borde hans nyutkomna tredje Delmark-CD “Kiss Of Sweet Blues” tillfullo tillfredsställa finsmakarna. Det är nämligen “gammal” högklassisk chicagoblues rakt igenom. Plattan saknar de vanligen förekommande spekulativa sneglingarna mot bullrig rock med aningen tillgjord ruffighet som t.ex på de gamla bluesgubbarnas R L Burnside och T-Model Ford:s storsäljande CD-skivor.

På “Kiss Of Sweet Blues” brister Lurries röst inte lika mycket som på “700 Blues” men den visar upp tillräckliga spår av ett hårt liv för att skapa den rätta genuina blueskänslan. Stämman som är en av de mest melankoliska överhuvudtaget – nästan i klass med Snooks Eaglins – kan påminna om Buddy Guys och när den är på väg att gröta ihop sig och spricka, häpnadsväckande mycket om Rolf Wikströms. Gitarren påminner ibland om Albert Kings, liksom Buddy Guys men utan Buddys ibland påfrestande extravaganta publikfrieri. Att det fortfarande ges ut sådan här fulländad klassisk blues är naturligtvis för oss bluesbehövande en stor befrielse. Andra kan måhända uppleva skivan som enehanda och småtråkig. Att alla inte förstår hela vidden av torftigheten i ett liv utan blues är sorgligt nog inte mycket at göra åt.

Visst, det som Lurrie har att säga har sagts tidigare, men han gör det – trots likheter med sina föregångare – på sitt alldeles egna sätt och med stor övertygelse och äkthet. När han sjunger “Blues and black coffe seem to be my only friend when I wake up this morning I wounder will my trouble ends” tror man fullständigt på honom.

“Kiss of Sweet Blues” är en helt igenom övertygande bluesplatta och i dessa tider en unik högklassisk nyinspelning. Personligen skulle jag inte heller (något längre tag) klara mig utan “700 Blues” och “All Over Again”.

Jan-Anders Eriksson