Coltrane John


Brutalt och naket
av Jazzens Messias
John Coltrane – Coltrane the complete 1961 Village Vanguard Recordings (Impulse/Universe) 4 CD

Coltranes betydelse som stilbildare inom jazzen kan inte överskattas. 30 år efter sin död är han aktuellare än någonsin. Ständigt kommer nya återutgivningar, men även tidigare outgivet material hittas. För inte så länge sedan kom den mycket vackra boxen “The Heavyweight Champion – John Coltrane the Complete Atlantic Recordings” (Rhino-Atlantic /Warner – 7 CD ) med allt han spelade in på Atlantic 1959 – 61, där finns bl.a 11(!) versioner av Giant Step. För dom som nöjer sig med mindre finns det mesta av Atlantic-plattorna återutgivna på enkla CD:n. Men då missar ni bl.a en fin liten bok.

Även LP-plattorna på Impuls , dit han gick efter Atlantic, finns återutgivna på CD och Coltranes änka och pianist på han sista inspelningar, Alice Coltrane , hittar nya – kanske tvivelaktiga – tejper i sitt hem. Några av dessa fynd har nyligen utkommit under titeln Stellar Regions (Impulse/MCA).

Nyligen kom dock en liten box som som för mig blivit den mest hissnande upplevelsen av Coltrane:John Coltrane The Complete 1961 Village Vanguard Recordings (Impulse/Universe) – 4 CD. Inspelningarna ägde rum under fyra nätter, 1,2,3 och 4 november1961 på den legendariska jazzklubben Village Vanguard i New York. Tiden har nu hunnit ikapp dessa inspelningar. När de utgavs första gången var det många som ställde sig oförstående, Seriösa jazztidskriften Down Beat t.ex gjorde tummen ned, och i svenska radion rapporterade Claes Dahlgren, att han uppfattade det hela som något slags skämt. Visst, det är väl fortfarande ingenting som de flesta vill inta tillsammans med frukostfrallan.

Många som hängt med Coltrane fram till de här plattorna orkade inte följa honom längre. De flesta kom dock tillbaka i och med Love Supreme (Impulse) 1964 – den platta han tillägnade Gud – som är mycket mer harmonisk och kontrollerad och som också blev en kommersiell framgång. Inspelningarna från den lilla klubben i New York är verkligen till största delen mycket brutal, kraftfull, kompromisslös och naken musik utan pardon. Den träffar rakt i magen.

Coltranes ständiga sökande, hans intresse för österländs mystik, hans lågmälda, vänliga, framtoning bidrog till att ryktet om hans andliga storhet tog mytiska propotioner. Andligheten på de här inspelningarna är dock avgrunder från sockrat flum typ Ralf Lundstedt, och mil från högtidligt musikalisk “finkultur” av klassiskt snitt. Allt det där kan man naturligtvis strunta i och bara låta sig häftigt omskakas av den råa, ärliga musiken, ge sig hän och uppleva ett hejdlöst och makalöst ös.

Själv kommer jag aldrig att glömma när jag i början av 70-talet för första gången på allvar drabbades av den skakande upplevelsen av Coltranes musik från Live att the Village Vanguard Again (Impulse) från 1966, där han och frugan Alice bl.a spelar tillsammans med saxofonisten Pharao Sanders, och då främst av hans långa, långa sopransaxsolo på en av de låtar han aldrig tröttnade på och ständigt spelade; My Favorite Things. Coltrane sa själv att hans musik handlade om livets mening, och han tog sin musik som ett kall.

1957 beslutade han att göra sig kvitt sitt alkohol och herionberoende. Han kunde också, tack vare att kontraktet med Atlantic gav honom den, för en jazzmusiker på den tiden hissnande summan av 7000 dollar, fixa sina av ofantlig konsumtion av sötsaker helt sönderfrätta tänder. Detta gjorde att hans inställning till musiken blev än mer seriös. Han övade ständigt. När de andra efter en spelning gick ut för att rumla stannade han kvar på hotelrummet och övade. När det bankades i väggarna tränade han fingersättning utan att blåsa. Han var också enligt Miles Dawis Självbiografi den enda som både kunde spela oerhört snabbt och högt.

Hur han låter med Miles kan ni förutom på den legendariska Kind of Blue (Columbia) t.ex också höra på den högintressant 4-CD boxen Miles Dawis in Stockholm 1960 Complete with John Coltrane and Sonny Stitt (Dragon DRCD 228). Stockholmsboxen, inspelad på konserthuset för en utsändning i radion,pekar fram mot Coltranes spel på Village Vanguard. En av Dragon-spåren är en intervju av Carl-Erik Lindgren med C oltrane, där han bl.a berättar att det bästa med att spela med Miles var den fullständiga friheten han fick. Han kunde pröva precis vad han ville. Och det upplever man väldigt starkt. Coltrane gnisslar, gnyr, hakar upp sig och spelar “fel” i långa, ibland närmast naivt charmiga solon. Med sig har han förutom Miles, Wynton Kelly, piano, Paul Chambers, bas och Jimmy Cobb, trummor. Jämfört med New York inspelningarna känns de svenska spåren mycket avslappnade och det svänger på ett lekfullare och mer bubblande sätt.

På Village Vanguard där han spelar med ett större allvar med sin klassiska kvintett; McCoy Tyner, piano, Jimmy Garrison, bas och den fantastiska Elvin Jones på trummor kokar kompet makalös och tyngden är kollosal, man höjer ljudet på stereon alltmer och hamnar ibland farligt nära trans. I det tillståndet har jag tillbringat flera dagar nu. Med på de flesta spåren är också Coltranes tvillingsjäl alsaxofonisten, basklarinettisten och flöjtisten Eric Dolphy. Dolphys pratsamma , argumenterande och röstliknande ton manar på Coltrane till ett allt tyngre, mer övertygande, och ihärdiga argumenterande. Här är det dock inte frågan om något artigt konverserande om ädla och nobla ting. Liksom Charles Mingus krävde Coltrane fullständig ärlighet .Han ville spela sanningen om sig själv.

En annan sida av Coltrane kommer fram i hans balladspel där han själv säger att han var inspirerad av Stan Getz. Även där var han den främste och på plattor som t.ex Ballads (Impulse) och John Coltrane and Johnny Hartman (Impulse) visar han en innerlig ömhet. Så är t ex kombinationen av “smörsångaren” Hartman och Coltrane oemotståndlig.

Men, som sagt, måste ni välja:välj Village Vanguard-inspelningarna och ni blir aldrig densamma igen!

Jan-Anders Eriksson