Armstrong Louis

Utsökt CD-box med Jazzens Gigant

Louis Armstrong – The Complete Hot Five and Hot Seven Recordings (Columbia 4 CD)

Någon har sagt att jazzen, om man skall vara riktigt hård, har haft endast två verkliga genier; Louis Armstrong och Charlie Parker. För många förknippas väl Armstrong mest med låtar som Mack the Knife, Kiss of Fire, Hello Dolly och What a Wounderfoul World. Okej då, han har väl aldrig varit någon typisk avantgardist. Han var mer en osedvanlig mångbegåvad entertainer. Unik och oöverträffad både som sångare och trumpetare. Om man med ett geni menar att ingen egentligen vet hur han lärt sig spela eller hur och varifrån han fått sin begåvning är ”Satchmo” ett osedvanligt tydligt exempel på ett Geni.

Armstrong växte upp i de nöjesbrusande bordellkvarteren Storyville i New Orleans i yttersta fattigdom, närmast misär. Hans far brydde sig inte om honom och hans mor tvingades ibland prostituera sig. Barfota fick han ofta leta i soptunnorna för att få någonting att äta. Sina första inkomster från musiken fick han från det gossgäng som han sjöng barbershoop-liknande sånger med. Under nyårsfirandet 1913 avfyrade han en revolver på gatan och hamnade på uppfostringsanstalt. Där fick han sjunga och spela tamburin i ett band. Man noterade snabbt hans rytmkänsla och snart spelade han trummor. När han fick tag på en kornett kände han genast att detta var hans instrument. Inom kort var han bandets lysande stjärna.

När han vid 16 års ålder lämnade anstalten försörjde han familjen genom att sälja kol och spela kornett i ett band. Vid 18 års ålder var han New Orleans främste på instrumentet. 22 år gammal kallades han till Chicago för att spela i King Olivers band. Där sjöng och blåste han sig snabbt in i allas hjärtan. Vita musiker vallfärdade för att höra honom spela och sjunga. 1924 började han med Fletcher Hendersons band och övergick också till trumpeten. Den gjorde att han nådde bättre ut i en stor lokal och att hans höga, unikt knivskarpa, toner blev ännu vassare och klarare. Han blev jazzen första trumpetare.

Louis ”Satchmo” Armstrong var sedan ända fram till sin död 1971 en av värdens mest älskade och uppskattade underhållare. Nu har Armstrongs tidigaste inspelningar från 1925 – 1929 kommit i en utomordentlig samling. Knappast några inspelningar har satt så djupa spår och betytt så mycket. Här skapade Armstrong jazzsolot och tog trumpetenst höga register in i jazzmusiken. Han förändrade trumpetspelet och jazzsången för gott. För till exempel Billie Holiday var Armstrong den store läromästaren.

Men den här nästan 80 år gamla musiken, är den då något att lyssna till nuförtiden? Javisst, den har behållit hela sin fräschör, entusiasm, glädje och fantasi genom åren. Ljudkvaliten är också häpnadsväckande bra. Dessutom är boxen en av de absolut snyggaste som kommit. De fyra plattorna ligger i en 85-sidig avlång bok, fylld av utomordentliga foton, ofta för första gången publicerade, och lättillgänglig text. Förutom välbekanta stycken som Basin Street Blues, West End Blues, Hebbie Jibbies, St James Infirmary, Struttin with Some Barbecue och I Cant Give You Anything But Love med Hot Five- och Hot Seven- orkestrarna får man i den här generösa samlingen också chansen att lära känna sångare som Hociel Thomas och Lille Delk Christian som kompas av Louis Armstrong i andra konstellationer. Adam and Eve Had the Blues med Hociel Thomas blev snabbt en personlig favorit. Något att önska för radioprogrammet Da Capo.

Armstrong må på 60-talet varit en symbol för den flinande Onkel Tom-negern. Knappast någon har dock ifrågasatt hans enorma betydelse och hans musikaliska geni. En hårding som Miles Davis kunde inte stå ut med hans ”flinande och grinande” mot framför allt den vita publiken. Men även Miles älskade hans sång och trumpetspel. Och bra inspelningar finns från alla decennier. Speciellt förtjust är jag i inspelningarna som kom direkt efter Hot Five och Hot Seven under namn som Louis Armstrong with Caroll Dickersons orchestra eller Louis with Luis Russels orkestra. Där gör han oförglömliga versioner av evigt gröna låtar som Some of These Days, When your Smiling, After you Gone. Utomordentliga är också många av inspelningarna med hans All Star band från 50-talet och framåt till exempel Louis Armstrong plays W C Handy eller inspelningarna tillsammans med Duke Ellington. Inga inspelningar har dock haft lika stor betydelse som de i den här CD-samlingen.

Armstrongs godmodighet och vänlighet må bitvits, speciellt på slutet, gjort honom till ett offer för de penninghungrande krafterna. Och han må ha spelat in stycken som kanske kan betecknas som kommersiellt dravel. Det är honom förlåtet. Han ville alltid vara också en underhållare och stod på scenen in i det sista. När han inte orkade blåsa trumpet längre var fortfarande hans röst lika magnefik. Ingen lär ha gjort mer för att föra ut jazzen till nya lyssnare.

Jan-Anders Eriksson