Lewis Furry


Furry Lewis
Good Morning Judge
Fat Possum

Blueslegend. Furry tillhör de män som spelades in på 20-talet, glömdes bort men letades upp på 60-talet, spelades in på nytt och fick en ny karriär. Sam Charters, som snokade upp en mängd gamla blueshjältar, hittade Furry 1959 och gjorde inspelningar med honom för Folkways. Då jobbade Furry som gatusopare i Memphis och hade knappt rört en gitarr på decennier så Sam hyrde en på pantbanken. Denna avhållsamhet från bluesen märktes föga utan låtar som John Henry, Pearlee och Casey Joenes satt direkt lika bra som på 20-talet. Låtarna på Good Morning Judge är inspelade åtta år senare. Rösten är skrovligare, uttrycksfullare. Gitarren attackeras vildare även om fingrarna inte är lika flinka.

Ibland kan det ”osköna” gnisslandet mot strängarna med fickkniv eller flaskhals ge upphov till skeva leenden men oftast skapar hans variationsrika hejdlösa gitarrspel och erfarna röst en tät och nervig blues. Låtarna är gamla klassiker, ibland lätt omstuvade. Pearlee kallas Why Dont You Come Home Blues och See That My Grave Is Keept Clean är döpt till Furry Lewis
Carless Love.

Furry har inte samma mörka expressivitet som kollegerna Son House och Bukka White men han är variationsrikare och har ett drag av svart humor som i dagsläget gör hans genuina och ålderdomliga blues renande och uppfriskande.

Jan-Anders Eriksson