Brown Clifford

CD-box med ”hårdsväng”

Charlie Parker på trumpet. Så har ibland Clifford Brown beskrivits. Visst han har Parkers oerhörda lätthet och snabbhet, men där finns också en frenesi och aggresivitet som om varje solo var det sista.

Brown började spela som 13-åring och utvecklades rasade snabbt. Han var mycket disiplinerad och metodisk. I en tid när så gott som alla jazzmusiker gick på knark var han helt drogfri. Redan som 19-åring jammade han med sin idol, be-pop innovatören Fats Navarro. Efter en bilkrasch 1950 låg han nästan hela året på sjukhus och kunde inte spela. Men, populära Clifford besöktes flitigt av musiker, bland annat Dizzy Gilliespie, och han var snart tillbaka på scenen. Spelade med musiker som Bud Powell, Tadd Dameron och Rythm & Blues gruppen Chris Powell and his Blue Flames och gjorde en Europa-turne´ med Loniel Hamptons band. Trots Loinels stränga förbud smet han diskret iväg och spelades in med Lars Gullin, Bengt Hallberg, Åke Persson, Arne Domnerius av Metronome i Stockholm den klassiska dagen 15 september 1953. Svensk jazz stora guldepok (the legendary years vol 7, Metronome/wea CD).

I början av 1954, tillbaka i New York, anställdes han av Art Blakey och den 23 februari spelades Blue Note-spåren Live in Birdland in. Det är verkligen mestadels sanslöst hårdsväng och början på det som senare kom att kallas Hard.bop. Spåren finns nu samlade i en CD-box; Clifford Brown the complete blue note abd pacific recordings.

VOLYMERNA ett och två är vass Be-bop med bland annat Philly Joe Jones, Art Blekey, Kenny Clark, Shelly Mann på trummor, Zoot Zims, Elmo Hope och Thelonius Monks favporit Charlie Rouse på saxar, inspelade i slutet av 1953 och början av 1954.

Men det är alltså på CD tre och fyra där Clifford sträcker ut ordentligt i stycken på upp till tio minuter som det mest eminenta Hard-bopsvänget infinner sig. Art Blakeys trummor och Curley Russels bas driver ivrigt kokande på. Horace Silver plockar då och då lekfullt in fragment från standardlåtar på sitt piano. Lou Donaldsons altsax kan låta Johnny Hodges-lik i ballader som If I had you. Men mestadels som sagt; fullt ös! Kompletterar man sedan med Clifford Brown The beginning and the end (Columbia) kan man få höra hur han lät med Chris Powells Rythm & Blues band, redan briljant! Men, viktigare, då får man också de hisnande spår som kom att bli hans sista. De spelades in med lokala musiker i hemstaden Philadelphia och innehåller några av de inspelningar som det är absolut svårast att sitta still till. Charlie Parkers Donna Lee till exempel är sju minuter hetsigt drivande, känsligt och variationsrikt trumpetsolo som borde ge även dem som tycker att gitarrsolot i Eagels Hotell Carlifornia är det häftigaste som finns ett fånigt flin av lycka över hela ansiktet. Och vilken Dansmusik. Morgonen efter omkom Clifford i en bilkrasch.

BROWN spelade in under endast fyra år, 1952-1956, men finns rikt utgiven på CD, till exempel är hans inspelningar med Sara Vaughan (EmArcy) mycket trevlig lyssning lugna braskvällar. Svårt borde det vara att låta bli att inhandla The Complete EmArcy Recordings Of Clifford Brown (10 CD!) den innehåller bland annat den hard-bop Clifford ytterligare utvecklade, med Max Roach, som spelades in efter Live at Birdland!

De, gudarna älskar dör unga sägs det och i fall som Fats Navarro, död i en kombination av undernäring (trots namnet), droger och tuberkulos vid 26 års ålder, Charlie Christian, 21 år av tuberkulos (gitarrgeniet vars klassiska inspelningar med Monk och grabbarna i ett hotellrum i Harlem nu finns samlade på en prisvärd CD; CHarlie Christian live at Mintons/CMA Jazz), Charlie Parker bortgången av knark, sprit och skrattanfall vid 35 års ålder och Clifford Brown i en bilkrasch vid 26, stämmer det förödande väl. Dock, dom har fått oss att inse den totala sanningen i poetens ord; ”Utan bröd kan du leva i tre dagar, utan jazz aldrig!”

Jan-Anders Eriksson