Art Ensamble of Chicago


Diciplinerat kaos – Funk och erotik

Art Ensemble of Chicago – Les Stances a Sophie (Soul Jazz Records -CD)

I min kära skivsamling framstår två plattor som extra Solitära. Den ena är “Blasé” med Archie Shepp som spelades in i Paris 1969 och återutgavs 1994 (Charly CD). Titellåten inleds med en stadig bas och återhållna dramatiska trummor innan Archie Shepp brölar in med sin tenorsax (som han vid den här tiden jämförde med Vietcongs kulsprutor) och Jeanne Lees eleganta röst tar sig an den erotiskt laddade texten; – “You shut the speerm in to me but you never set me free… ” Styckets särställning fullbordas med två “galna” oortodoxa bluesmunspelare. Denna pärla i jazzhistorien med sin politiska potential och heta blandning av funk, freeformjazz, blues och poesi har snurrat mycket flitigt i min CD-växlare de senaste åren. En källa till ständig glädje och förundran.

Den andra är Art Ensembles of Chicagos LP “Les Stances a Sophie” som spelades in 1970, också i Paris. På den plattan finns ett 10 minuter långt stycke med likartad uppbyggnad; “Theme De Yoyo”. Till Roscoe Mitchells och Joseph Jarmans hetsiga saxar, Lester Bowies svävande trumpet och Malachi Favors och Don Moyes pinglande visslande, rasslande komp lägger Fontella Bass suggestiva röst ut en lyrisk, detaljrik och laddad beskrivning av kärleksakten; -“your eyes are two blind eagels that kill what they cant see…” Väntan på att denna platta skulle återutges på lätthanterlig CD har varit lång. Nu har det äntligen skett genom Soul Jazz Records försorg. Ett bolag som tycks specialisera sig på ytterst omsorgsfullt utvalda utgivningar. Tackar.

Art Ensemble of Chicagos historia går tillbaka till1965. Då bildade poeten och pianisten Muhal Richard Adams “Advancement of Creativ Musicans” (AACM) Han var missnöje med den trötta och fantasilösa utveckling som han tyckte jazzen tagit. Han ville ge musikerna stolthet och självrespekt, närma sig de Afrikanska rötterna. Jazzmusikerna skulle snarare vara artister än underhållare. Man jobbade med workshops, teater, historia, musik. Föredöme var det brokiga kollektiv från slutet av 50- och början av 60-talet som innehöll Sun Ra och hans Arkestra. Ur Advancement of Creativ Musicans växte Art Ensemble of Chicago fram, en av de mest radikala jazzgrupper som kommit från USA. Parollen var “Great Black Music – Ancient to Future”( ung; historien/ gammal form till framtiden).

Liksom många andra jazzmusiker i slutet av 60-talet drog Art Ensemble of Chicago till Paris där den musikaliska friheten och möjligheterna var större. Där verkade på den tiden, förutom AEoC och Archie Shepp, musiker som Don Cherry, Sunny Murray, Anthony Braxton, Sonny Sharrock, Dewe Redman, Andre Cyrille. Där fanns också skivbolag som var villiga att spela in. AEoC turnerade flitigt i Europa hela 70- och 80-talet, ja, ändå in på 90-talet. Deras scenframträdande blev legendariska. Liksom i Sun Ras Arcestra var flera av medlemmarna målade i ansiktet och utstyrda i fantastiska afrikainspirerade kreationer. Förutom musiken med inslag från de afrikanska rötterna, hela jazztraditionen, funk och blues, innehöll deras framträdanden också poesi, skådespel, gyckel, humor och ironi.

Under 1990-talet spelade en av ensemblens frontfigurer Lester Bowie parallellt med AEoC i en mängd funkband som Bowies Brass Fantasy. Bowie drabbades samtidigt av levercancer och AEoC spelningar tunnades ut. Bowie som under eget namn gett ut en mängd skivor med en mer funkig och rockig inriktning dog i slutet av 1999. Art Ensemble of Chicago är kanske det intressantaste bandet i den tredje vågens avantgardister. Första vågen; 50-talets Be Pop med Bird och Dizzy. Andra vågen; Freeform-jazzen med Ornette Coleman och John Coltrane i början av 60-talet. Alla tre var lyckade försök få liv i en musikform som man tyckte var döende. “Revolutionen pågår ständigt”.

Intresset ökar nu alltmer för AEoC:s musik. Rhino har återutgett deras Atlantic-skivor från början av 70-talet som “Fanfar For the Warriors” och “Bap-Tizium”. Charly franskinspelade skivor som “A Jackson In Your House” från slutet av 60-talet. De utomordentliga ECM- skivorna “Nice Guys”, “Full Force”, “Urban Bushmen” och “The Third Decade” från 80-talets början finns också på CD. Men ingen av dessa förträffliga plattor når upp till det väldiciplinerade kaoset, nerven och de laddade rytmerna i “Theme De Yoyo” från “Les Stances a Sophie”. Både “Blase´” och “Theme de Yoyo” lär hamna på min tio.i-topp-listan över 1900-talets bästa jazzlåtar.

Mainstreamfreeform från
Art Ensamble of Chicago

Art Ensemble of Chicago
Sirius Calling
PI Records

.Först; Art Ensemble of Chicagos LP Les Stance a Sophie från 1970 med stycket Theme De Yoyo är som sagt en av mina absoluta favoriter. Mer laddad. utlevande och hetsande musik är svårfunnen. Likaså är många av inspelningarna på ECM expressiva mästerverk. Frontfiguren Lester Bowie dog 1999 och Sirius Calling är inspelad 2003 strax före percussionisten Malachi Favors Maghostuts död. Enligt egypterna var Sirius den stjärna dit själen for när den lämnat kroppen.
Sirius Calling ger genomgåenden en lätt melankolisk lite uppgiven känsla. Blåsarna Roscoe Mitchell och Joseph Jarman spelar i den tidige Ornette Colemansanda. Det pinglar, rasslar, klingar, skramlar, ibland ytterst försiktig med spröda klockor, som i den meditativa Taiko. Slow Tenor and Bass har något av folkton och Lars Gullin-stämning över sig och Crusing with JJ är ett hetsigt uppfriskande kaos.
Som helhet är det väl så mycket Budda-Bop och det skall bli skönt att på hög volym vräka på med den erotiskt expressiva Theme De Yoyo.

Art Ensemble of Chicago
Non-cognitive Aspects of the City – Live at Iridium 2 cd
Pi Recording

De här liveinspelningarna från jazzklubben Iridium i New York en vecka i april 2004 visar att den snart 30 år gamla Ensemblen har kraft och engagemang kvar. Här finns hard-bop som Malachi och Song for My Sister där den unge trumpetaren Corey Williams rätt väl bevisar att han klarar av den svåra uppgiften att ersätta frontfiguren Lester Bowie som avled 1999. I andra spår förenas jazz med känslig poesi. Här också rogivande Budda-bop med spröda klockar, rassel, klingande och plingande och ett lätt tillbakalutat kaos som i Red Sand Green Water som frammanar bilder av kvackande fågelsträck. Favoritspår blir dock Big Red Peaches en hårt svängande funk utan pardon. Den melodiösa AEoC-standarden Odvalla som fått en text om ”Great Black Music” framsjungen av Joseph Jarman avslutar båda plattorna.

Jan-Anders Eriksson