Dawkins Jimmy

Blytung blues
– som befriar

Jimmy Dawkins
”Me, My Guitar And The Blues (Ichiban CD)

Svart, Tung, Dyster. Texter utan det minsta hopp.Ja, av alla dystra bluesmusiker verkar Jimmy Dawkins vara den allra mest missmodiga. Att han håller stilen visar han till min stora glädje(!) närhan återigen, nu snart 70 år gammal, kommit ut med CD:n ”Me My Guitar AndThe Blues”. Trots mycket hård konkurrens är den en av hans mest mörka och hopplösa.

Dawkins gitarr ägnar sig mycket lite åt uppvisning och publikfrieri a la Buddy Guy. Den är sparsmakad men samtidigt mycket tung och uttrycksfull.Rösten är en av bluesens mest gospelbefriade. Rak och tydlig tycks densnarare ropa än sjunga ut sitt budskap; blues laddad med sorg, ensamhet och längtan, men även av mörk befriande vrede.

För oss som behöver ett kontinuerligt intagande av den här sortens elände – antagligen beroende på någon slags brist i barndomen – finns det inget härligare än att komma ur den rening som en rejäl dos av Dawkins blues på mycket hög volym utgör. Ett själens bastubad som gör rent i de mest dolda skrymslen.

Har man ingen av Dawkins tidigare CD:n rekommenderar jag B Phur Reel (WildDog Blues CD) från 1995, Blues And Pain (Ishiban CD) 1994 eller kanske helst Kant Sheck Dees Blues (Blue String CD 1991) vars nio minuter långa titellåt är en av blueshistoriens mest laddade missmod. Tillsammans med den ilskna klassikern Welfare line från Blisterstring (1975) (Delmark CD) är de en av Dawkins allra starkaste stycken.

Trots att vi bluesbehövande antagligen är fler än någonsin har den verkliga blusen mycket svårt att nå ut. Ett av dess sista små vattenhål ”Etno” i P3 läggs ned. Musiken är inte nog ungdomlig påstår man och föser iväg radio nåt samma håll som TV:n dvs; en djävla massa kanaler men ingen variation och valfrihet.

Nå, vi som är inne i det här ser naturligtvis till att hålla oss underrättad om bluesens allt annat än döda tillstånd genom att ta del av den utomordentliga tidskriften Jefferson som nyss kommit ut med sitt 117:de nr. Ni övriga får väl nöja er med det begränsade liv som en tillvaro utan blues är eller skaffa er en annan mer traditionellt legitimerad psykoanalytiker. Mitt enkla råd är dock att inhandla någon av Jimmy Dawkins CD:n och lära er bluesens totala mening. Bättre och mer insatt lärare i ämnet finns inte.

Jan-Anders Eriksson