Utställningar

2022
Jurassic Art, Galleri Y, Sunderby folkhögskola, Luleå. Med Karin Von Törne Haern, Bertil Sundstedt och Brita Weglin. Länk till affisch.

2021
”Sevärdheter”, Edefors kyrka, Harads, 20 november – 5 december.
Arrangör: Edeforsakademin.

2020
”Dimensioner”, galleri Foajén Luleå 8 mqj – 23 juni. Med Bengt Frank, Linnea  Henriksson och Magnus Björkbom.
Galleri Lindberg, Luleå. 15 februari – 11 mars
Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, Stockholm

2019
”3xEriksson”,  Havremagasinet 6 juni-27 september.
”Det blir nog känslosamt” (pdf) >>
”Konst värd att meditera över” (pdf) >>

2018
Piteå Konsthall, 19 maj – 16 juni
Bothniasalongen 2018, Skellefteå Konsthall 9 juni-26 augusti, Västerbottens museum i Umeå 6 juni-16 september

2017
”Inlandet”, Luleå Konsthall 10 juni – 23 augusti

2016
Galleri Y, S:a Sunderbyn
Galleri Estetica 35 år Jubileumsutställning, Malmö

2015
Bodens Konstgille
Piteå Konsthall

2014
Havremagasinet, Boden
Galleri Majnabbe, Göteborg

2013
25/5 – 26/5 Konstrundan Sandnäset 2013
9/2 – 28/2 Galleri Lindberg, Luleå
9/3 – 29/3 Galleri Remi, Östersund

2012
8/9 – 23/9 Galleri Täppan, Vindeln

2011
Lördagen 26/2 11.00-15.00 Vernissage Norrbottenskonst Länsförsäkringar Köpmantorget, Luleå
27/5 – 28/5 Öppen Ateljé i Sandnäset med gästerna Curt Bröms, Linnea Henriksson, Anders Alm + Musik och överraskningar
24/9-6/11 Eksjö Museum
15/10 – 28/10 Återblick Galleri Aurora, Luleå Universitet
————————
Utställningar 2010:
1/12 – 14/12: Korpilombola Nattfestival
http://www.nightfestival.se/
15 maj 2010 Vernissage Norrbottens Museum: ”Konst och Poesi
unga konstnärer i målaren Jan-Anders Jatte Erikssons ateljé
(artikel nedan)
15/5 – 23/5 Galleri Lindberg, Luleå,
Norrbottenskonstnärer
22-23/5: Jan-Anders Jatte Eriksson har öppen ateljé i Sandnäset
Bodens Konstgille 23/1 – 7/2
Galleri K, Västerås 13/3 – 4/4
————————————–
Norrbottenskuriren 2/12 2010

Natten som
konstens Moder

http://www.kuriren.nu/kultur/default.aspx?articleid=5675307

Det är andra Nattfestivalen i ordningen för länskonstnären Bengt
Frank. När han som relativt ny i sitt ämbete steg ner i
utställningslokalen i källarplanet på värdshuset Tre Sågar för ett
år sedan möttes han bland annat av den finska konstnären Rosa
Liksom iförd blå burka.
-Jag blev glad och förälskad i Korpilombolo och kände direkt att
jag ville tillbaka. Så jag erbjöd helt enkel mina tjänster, säger
Bengt Frank som nu ställt samman en av Nattfestivalens två
konstutställningar.
-Först tänkte han sig ett tema med män över sextio, men kom
snart på andra tankar. Och riktigt övertygad blev han när han
steg in i Jan-Anders ”Jatte” Erikssons garage i Sandnäset utanför
Luleå under vårens traditionella arrangemang med öppna
ateljéer.
-Där uppenbarade det sig. Just de här tre ställde utr där och jag
tänkte direkt att de är perfekta för Nattfestivalen, säger Bengt
Frank där han sitter mitt i förberedelserna tillsammans med
konstnärerna Mats Wikström och Jan-Anders Eriksson och
fotografen Anders Alm.
Utställningen har han kallat Bilder ur Natten. Egentligen har han
bara lämnat en instruktion – att Jan-Anders Erikssons skulle ta
med sig några av sina emaljer föreställande öde hus.
-De var de första bilderna jag kom att tänka på. Natten är så
mycket, inte bara mörker och sömn. För mig står också natten
för det osäkra, det omedvetna, men också för en tid för kärlek.
Vetenskapen går med lyktor försöker förklara allting. Men allting
går inte att förklara och under natten kan allt hända. Man
brukar tala om natten som dagens moder, men jag tror också
att man kan tala om nattens om konstens mor, säger Bengt
Frank som givit konstnärerna fria händer.

Digitala bilder

Att natten inte alltid är mörk påminner Anders Alm om i sina
fotografier tagna på natten, från årets midsommar och framåt.
Porträtt från sommarnatten, där myggorna funnit sig tillrätta i
pannan på en god vän. De plötsliga solstrålarna på korset och
Kristus i Gammelstads kyrka, nattlig storstadsgrafitti och
lekande människor.
För första gången i utställningssammanhang visar Anders Alm
utan undantag bilder tagna med digital teknik.
-För första gången visar jag också några bilder med färg, något
som har med byte av teknik att göra Jag ställer alltid in kameran
på svartvitt, men färginformationen lagras på råfilerna och när
jag jobbat vidare med bilderna har jag känt att några av dem
helt enkelt blev bättre i färg säger Anders Alm.
Jan- Anders Eriksson har också valt bilder ur natten, även om
han har en vidare tolkning av begreppet.
.Som konstnär har man ju sina teman och när det gäller natten
så har jag många iblder osm kan tänkas passa in där, säger Jan-
Anders Eriksson.
Enligt Bengt Frank har Anders Alm skapat en ikonstats, en vägg
fylld med ikoner, där i utställningsrummet. Något han jämför
med Jan-Anders Eriksson som han ser som en naturens
ikonmålare som laddar sina bilder med skönhet, osäkerhet och
ensamhet.
På ett plan kan det tyckas ligga mycket långt från Mats
Wikströms video 23:e gatan som visas på en vägg intill ett
mäktigt kors av mosaik. Men kanske inget mer.
-Gatan ligger i New York och skär rakt igenom Manhattan. Det
är ingen märkvärdig gata, men den är livlig och fylld med vanligt
folk på väg till och från jobb eller någon annanstans. Jag känner
en värme för New York, tycker om att vara där. Tänker att det är
lite som med Jattes starka känsla för naturen, fast min känsla
riktar sig m,ot en stad, säger Mats Wikström.

Marianne Söderberg
—————————————-

http://www.kuriren.nu/kultur/artikel.aspx?articleid=5323046

Norrbottens-Kuriren 31 mars 2010

Unga konstnärer i målarens ateljé

Jan-Anders ”Jatte” Eriksson har han bytt ut de egna bilderna mot
sina konstelevers, just nu elva elever från gymnasieskolans Ivik-
program.
.
Dagens dikt heter Arioso av Erik Lindegren. Kärleksdikten som
säger att vi någonstans inom oss alltid är tillsammans, att alla
tåg har gått och alla klockor stannat.

– Den här bilden handlar om livets villervalla. Alltså om Ferlins
dikt. Hjärtan på rad, som hakade skyltar längs en slingrig väg,
säger Jan-Anders ”Jatte” Eriksson och pekar på en av många
akrylmålningar på väggen i sin ateljé.

Där har han bytt ut de egna bilderna mot sina konstelevers, just
nu elva elever från gymnasieskolans Ivik-program – en
förkortning av Individuella programmets introduktionskurs,
vilket innebär att de alla kommit till Sverige ganska nyligen.

Initiativtagare till konstkursen är läraren Lisa Högberg.
– Mina elever behöver många verktyg för att kunna uttrycka sig
och det nya språket begränsar ofta deras möjligheter. I konsten
och poesin finns inga särskilda regler, där kan man hitta
stämningar, förhålla sig friare. I bilden och dikten finns många
tolkningsmöjligheter som sätter igång tankeprocesser. Därför är
det viktiga uttryck, säger Lisa Högberg, som sökte och fick
pengar av kommunens invandrarservice för att genomföra
kursen.

Åtta eftermiddagar har de träffats i Jan-Anders Erikssons ateljé.
Tittat på bilder ur konsthistorien, lyssnat på poesi och målat.
Resultatet är imponerande, liksom koncentrationen framför
stafflien.

– Den första gången lärde jag ut ett litet knep jag har för att
komma igång, vi gjorde vad jag kallar slumpbilder som vi sedan
byggt vidare på. Alla har ju bilder i sig, om man bara stänker lite
färg på ett papper så blir det någonting till slut, säger Jan-
Anders Eriksson, som är en viktig samtalspartner.

– En konstnär har ett helt annat sätt att betrakta bilder på, en
helt annan kunskap. Jatte ser saker i bilderna som ingen annan
ser, bilderna växer fram under spännande samtal, det är
fascinerande att se på, säger Lisa Högberg.

Från början fanns ingen tanke på att gå vidare med bilderna.
Men när Lisa Högberg och Jan-Anders Eriksson såg resultatet av
gymnasieelevernas arbete tog de kontakt med Norrbottens
museum som bokade plats för en utställning i maj. Därför ska
bilderna i dag få ordentliga signaturer och titlar.

Tänjer gränserna

Dikterna som spelats upp har använts som inspiration, både för
måleriet och för det egna skrivandet. Inför utställningen på
museet sammanställer Lisa Högberg en katalog som kommer att
innehålla både bildkonst och poesi skapat av
gymnasieungdomarna.

– Mina elever letar efter ord på ett helt annat sätt än vad jag gör
som är uppväxt med svenskan. Tänjer gränserna för språket,
testar innebörder och betydelser. Ofta blir det mycket bra poesi.
Stark, häftig. Det är roligt att vi nu kan ge andra en möjlighet att
få ta del av deras arbete.

Själv lyssnar Jan-Anders Eriksson ofta till både poesi och musik
när han jobbar i ateljén och nu öser han ur sina skatter.

– Jag får inspiration av det, men det behöver ju inte alla få, så
det är ingen målsättning i sig. Här har jag valt ut flera av de
mest kända svenska dikterna, men kunde naturligtvis lika gärna
ha valt något annat. Men det låter bra när Karin Boye och de
andra läser själva, det ger en extra dimension.

Blandar egna färger

Liksom sina klasskompisar har Ismail Abdi aldrig målat på duk
förut. Ändå står han nu tillsammans med sina kurskamrater och
blandar sina egna nyanser ur burkarnas grundfärger. Ljusar upp

en kulör han finner ”smutsig”, blandar vitt med blått till en
solklar himmel över en tupp som liksom flyger över en afrikansk
by.

På väggen hänger en fågel han målat tidigare, bredvid Isman
Mohedins fina bild av giraffer i ett färgstarkt landskap och
Shenaz Al-Ganadis speciella formspråk som blivit både ett
stormigt hav och två beslöjade kvinnor.

Strax intill har Jan-Anders Eriksson tejpat upp ett citat av en av
favoritkonstnärerna, landskapsmålaren Caspar David Friedrich,
som säger att målaren inte bara ska måla det han ser framför
sig utan även det han ser inom sig.

– Vi har målat självporträtt också, men inte bara våra ansikten.
Ett självporträtt kan ju vara så mycket mer, kanske är allt vi gör
på ett sätt självporträtt, säger Jan-Anders Eriksson.

Marianne Söderberg

Publicerad 2010-03-31 00:21
Ändrad 2010-03-31 08:32 Tipsa en vän Skriv ut
Textstorlek
Inga inlägg har inkommit.

—————————————

Västmanlands Läns Tidning 19/3 2010

Kontraster mellan kyligt och varmt

Vemod och norrbottnisk ödslighet präglar Jan-Anders Erikssons
utställning på Galleri K. Hans tekniker är olja och emalj.

I galleriets långsmala hall hänger Jan-Anders Erikssons
emaljbilder, alla med ett hus som huvudmotiv. Det känns som
att vandra utmed en gata.
Samtidigt gör vi en snabbresa genom Norrbotten. Varje bild har
ett namn efter en ort där.
Kanske finns inte just dessa hus i de namngivna orterna. Kanske
representerar husen platser som har sett sina bästa dagar.
Husen är slitna till synes övergivna.
Vemodet som vilar över dem blir större av de dunkla färgerna.
Det är natt i dubbel bemärkelse.
Varför målar Eriksson just dessa bilder på emalj? Möjligen vill
han med den hårda glansiga ytan få en effekt av kyligt
avståndstagande och därmed hjälpa husen att hålla ifrån sig
obehöriga inkräktare.
Men även de varma oljorna i galleriets stora rum ger en känsla
av avstånd. Erikssons dunkla färgskala finns kvar och skapar
något oåtkomligt, ouppnåeligt, och intrycket av utanförskap
förstärks i de magra figurerna som här och där vågar sig fram i
hans landskap.
Erikssons styrka är att forma en kuslig kontrast mellan naturens
fräcka storslagenhet och figurernas krumma vilsenhet.
Ändå anar man en stolthet över en natur som, just därför att den
är ödslig, vandraren där får ha den för sig själv.

Birgit Ahlberg-Hyse
——————————–

Norrbottenskuriren 29 jan 2010

Humor trots smutsiga kanter

JO,MIN NUVARANDE favoritbild bland Jan-Anders Erikssons verk,
Vandra med sig själv hänger i den pågående utställningen på
Konstgillet i Boden.Jag blir förstås glad; det är något vackert
över de där två gestalterna som hukande vandrar genom
landskapet. Himlen är färgad av det ”syntetiska” sken som
uppstår när stad och land möts.

När den visades i Luleå hette utställningen Nya Målningar. Och
visst känns det att konstnären, när han nu visar delar av den
utställningen tillsammans med andra yngre bilder, bjuder
publiken på några överraskningar. Mest påtaglig är den i
diptyken Landskap som längtar efter sin mamma, och i Befäl där
analoga fotografier förstorats, dubblerats spegelvänt och målats.
Uttrycket blir en märklig blandning mellan filmstjärnebilder från
1950-talet (färgnyanserna), 1960-talets fascination av rymden
(landskapen) och de senare decenniernas sf- och fantasy-skov
inom litteratur och film (gestalter). Fulsnyggt liksom, eller
behagligt ont som att peta i ett sår – ungefär.

Öppningen mot fantasyns spegel av verkligheten återkommer
även i andra landskap där vattendragen slingrar sig breda och
tröga, och träden strävar uppåt i en slags antydd spetsliknande
gotik. Himlarna däremot är fortsatt fångade i ett
skymningsorange och lilablå dis. Vore det fråga om litteratur
skulle jag påstå att utställningen med sina monster och varelser
bär drag av skräckgotik.

Sen har vi det som nog överraskar mig mest, detaljen. Husen
och gestalterna som tycks lite disiga i kanterna, visar sig ha, om
inte skarpa drag, så tydliga personligheter och uttryck. Lilla
räven i Ölängtan, de vuxna dragen i den på axlarna burne i Far &
son vid älven, den vita landsortskyrkan i Äntligen hemma är ett
par av dem. Med sin pensel drar konstnären därmed den
egenhändigt frammålade ödsligheten vid näsan.

Men. Det ändå kanske viktigaste för helhetsupplevelsen är att
måleriet i sig, förutom i de på fotografiskt grund målade
bilderna, har något smutsigt över sig: färgen spricker i kanten
och visar sig tjock med små klumpar under den glansiga ytan.
Det vill liksom inte vara fint och behaga trots att åskådarna så
gärna önskar få beundra skyarna. Smutsigheten lockar
dessutom fram det fula, lite trötta över lokalen.

Trots glimtarna av humor känner jag mig kort sagt lite frusen
efter besöket. Men samtidigt glad. Konstutställningar ska inte
vara som man förväntar sig.

Regine Nordström
——————————————-
Utställningar 2009:

Galleri Estetica,Malmö 14/2 – 8/3 2009
Galleri Syster,Luleå 25/9 – 11/10
Galleri Lindberg,Luleå 27/11 – 13/12
—————————————–
Norrländska Socialdemokraten 9 dec 2009
Nya målningar i ny riktning
Konst
Nya målningar
Jan-Anders Eriksson
Pågår t o m 12 december

Det är något av en blinkning till tidens nyhetshets i titeln till Jan-
Anders ”Jatte” Erikssons utställning på Lindbergs galleri – Nya
målningar.
Samtidigt är det också helt sant.
Visst känns stilen igen, med färgval och figurer. Den rödaktiga
färgen finns där, liksom de lite groteska, men högst mänskliga
figurerna som tycks små i det ödesmättade landskapet. Men de
nya målningarna utgör en slags förlängning av Jattes tidigare
bilder – där särdragen finns kvar, men bilderna är ett steg i en
ny riktning.
Landskapen har blivit mer befolkade och bebodda. Det är inte
lika öde som det varit i många tidigare utställningar och en
berättelse om en far och son finns hela tiden närvarande i titlar
som Far & Son strövar, Far & Son under vintermånen eller Far &
Son på byvägen.

Jan-Anders Eriksson har utforskat nya aspekter i bildkonsten på
senare tid. Tidigare i höst ställde han ut på Galleri syster och
visade bilder som inspirerats av fotografier från fjällvandringar.
Då uttryckte han en oro för att ”bli sin egen epigon”.
Risken är att det blir upprepande och ytligt. Men det där
grävandet på samma ställe, där man hittar något nytt i nästa
jordlager när man trycker ner spaden ordentligt i myllan kan
vara mycket fruktbart.
Och genom den gradvisa förändring som skett i Jan-Anders
Erikssons måleri har de senaste utställningarna snarare vittnat
om evolution, än stagnation.
Av Patrik Boström
———————————————-

Norrländska Socialdemokraten 25/9 2009

”Jatte” söker nya vägar inom konsten

När Jan-Anders ”Jatte” Eriksson ställer ut på Galleri Syster är det
med nytt, annorlunda material. ”Efter ett tag märkte jag att jag
fick en skjuts av det i mitt ’vanliga’ måleri, vilket man behöver
ibland”, säger han.
Ibland går man förbi en målning som verkar bekant på något
sätt. Det är ett svepande suggestivt landskap och en eller annan
solitär gestalt som betraktar den till synes dunkla tillvaron. Och
plötsligt kommer det till en; ”Aha… Det där måste vara en Jatte”.
Jan-Anders Erikssons måleri är omisskännligt, och har blivit
något av hans signum. På gott och ont, medger han själv.
– Risken finns att man bli sin egen epigon och bara målar av sig
själv gång på gång tills verken blir ytliga. Men å andra sidan kan
det fungera åt andra hållet, att man lyckas borra djupare i det
man utforskar. Att flacka mellan allt möjligt behöver inte vara av
godo, säger han.
Men trots det händer det att han känner ett behov av att prova
nya saker. För några år sedan jobbade han med screentryck på
emalj under en period.
– Efter ett tag märkte jag att jag fick en skjuts av det i mitt
”vanliga” måleri, vilket man behöver ibland.
Så är det även nu – när ”Jatte” ger sig in i fotografiets värld.

Inför den utställning som öppnar i dag, fredag, på Galleri Syster
har han använt sig av gamla fotografier som han tagit under
fjällvandringar. Dessa har han sedan dubblerat och vänt det ena
så att landskapet återspeglar sig självt. Ovanpå detta har han
sedan lekt med oljefärger tills landskapet förvandlas till
abstrakta former eller ibland nästan försvunnit helt.
Men fortfarande finns det suggestiva, dova och spännande kvar i
anslaget.
– De här nya bilderna går ihop med det måleri jag sysslar med
annars. Kanske är det en form som passar min såriga sälv säger
han och skrattar.
– Men jag ser redan att de nya bilderna påverkar mitt ”normala”
arbete, precis som emaljerna gjorde.

På vernissagen kommer han inte att berätta så mycket om sina
nya verk.
– Jag tycker om att låta konsten tala för sig själv. Jag skulle
kunna berätta om verken, men jag undviker det gärna – fastän
jag vet att det är lite fegt.
Däremot ska ”Jatte” sätta ihop ett bildspel med andra konstnärer
som inspirerat honom och berätta varför.
– Jag hade först tänkt att det skulle bli hundra diabilder, men
redan efter femtio kände jag att det blev tjatigt. Nu blir det
förmodligen ännu färre.
Tanken är att ”miniföreläsningen” ska återspegla det arbete som
sker i en konstnärsateljé.
– När jag befinner mig i min ateljé så står jag ju inte och svettas
vid duken hela tiden. Emellanåt sätter jag mig ner och väntar på
att upptäcka något i verket osm gör att jag kan gå vidare. Då
brukar jag titta i konstböcker och låta mig inspireras. Och då
tänkte jag att istället för att babbla om mig själv så kan jag ju
berätta om dem.

Av Ida Folkesson

Publicerad 25 september 2009 06:00
————————————————
Norrbottenskuriren 25/9 2009

”Det är roligt med bilder”
Den här gången blir fraktkostnaderna obetydliga, för att säga
inga alls, för Galleri Syster i Luleå. När de i dag fredag öppnar
sin nya utställning Drömsyn och verklighet har bilderna enkelt
burits över direkt från konstnären Jan-Anders ”Jatte” Erikssons
ateljé på andra våningen i Konstnärernas kollektivverkstad på
Kronan till galleriet tvärs över korridoren.

– Jatte ansökte om att få ställa ut hos oss och vår första reaktion
var ”han passar väl inte här”, men sedan tänkte vi om, säger Sara
Edström som är en i gruppen bakom det konstnärsdrivna Galleri
Syster som hittills alltid själva sökt upp de konstnärer de vill
ställa ut – företrädesvis unga och oetablerade.

– I vår målsättning står det att vi också ska välja etablerade
konstnärer som vill experimentera och testa nya idéer i ett litet
mindre sammanhang och där passar Jatte in eftersom han här
kommer med helt nya bilder i en för honom ny teknik. Dessutom
är det viktigt för oss på Galleri Syster att överraska, ingen ska
kunna påstå att de vet vilken slags konst vi väljer att ställa ut,
säger Jette Andersen.

Blev i gasen
Självklart finns landskapet och dess människor närvarande även
i de bilder Jan-Anders Eriksson nu visar, men denna gång har
han använt sig av sina egna fotografier tagna i fjällnatur,

utskrivna på stora dukar som han senare bearbetat med
sitt

måleri. Det är inte första gången han utgår från foton,
under en
period översatte han bilder av hus på emalj, något som gav
måleriet en skjuts.

– Men jag har aldrig jobbat så här. Jag blev i gasen när jag
upptäckte de där speglingarna, som är skapade utifrån vanliga
pappersbilder utan några digitala tricks och jag känner lite
grann som när jag började med att screena foton på emaljer, jag
tror jag kommer att ha nytta av det, säger Jan-Anders Eriksson
där han står intill ett par bilder med titeln Landskap som längtar
efter en mamma.

Titlarna, ofta långa och inte sällan drastiska, föds ibland under
arbetets gång.

– En gång fick jag höra att mina titlar var intressantare än mina
bilder. Tidigare var de viktiga för mig, men nu engagerar jag
mig inte lika mycket.

Några av bilderna påminner en del om hans tidiga måleri.

Saknat monstren
– Förr hade jag en dragning åt fantasyhållet, som anses som lite
lågt i konstsammanhang, och det finns lite av det i de här
bilderna. Jag lutar ibland åt det patetiska och jag måste säga att
jag ibland har saknat mina monster, men här finns lite av det
där igen.

Under sin långa karriär har Jan-Anders Eriksson jämförts med
många och i senaste numret av tidskriften Hjärnstorm skriver
Staffan Kling en betraktelse över två samtida bilder – Jan-
Anders Erikssons Bröderna Mattssons lördagskväll och den unga
Anna Finneys urbana mardröm Perrongen och finner stor
samstämmighet. Av författaren Torbjörn Säfve har han kallats en
bildkonstens barockpoet och grundare av en alldeles egen
konstinriktning – ”jatteismen”.

– Det känns ju som om jag har ett livsprojekt, samtidigt som
jag naturligtvis funderar över hur många gubbar i öde landskap
man kan göra.

Pratar om andra
Att själv tolka sina bilder ligger inte för honom, men däremot
talar han själv gärna om andra konstnärer som inspirerar
honom. Det ska han också göra under vernissagen på Galleri
Syster.

– Jag tänker ibland att ju sämre konstnär man är, desto bättre
är man på att prata, något jag säkert får äta upp. Men att själv
stå och säga att ”här skildrar jag människans ensamhet på
jorden” gör mig bara nervös. Sånt får väl andra säga och tänka.

Minst 100 favoritkonstnärer skulle han kunna tala om, men just
nu omfattar listan 50 och borde bli kortare.

– Jag tänker börja med Munch, vilket inte är särskilt originellt.
Men han är outstanding på så många sätt att han måste vara
med. Det finns så många jag gillar, det är roligt med bilder.

Marianne Söderberg
Publicerad 2009-09-25 06:49

———————————————–
Sydsvenska Dagbladet 14 februari 2009

Glödande moln på besök från norr

Malmö. Han kommer från vidderna i Norrbotten och har vid flera
tillfällen jämförts med världskända målare som Francis Bacon
och William Turner.
Själv kommenterar han anspråkslöst:
-Jag säger som Ingemar Stenmark.Jag bara målar.
Jan-Anders Eriksson,för många kända som Jatte, tog
häromdagen tåget från det snörika Luleå till Malmö för att ställa
ut på Galleri Estetica.
I det storslagna,mystiska landskap han målar med dramatiska
solnedgångar och mörka moln syns ofta små,små figurer i det
stilla och lite overkliga landskapet.
-Det där är far och son, förklarar han på sitt karaktäristiska lite
korthuggna sätt och pekar på en av bilderna.

Gåtfull värld

Visst tänker man på människornas litenhet i den storvulna
naturen som nästan alltid ackompanjeras av färgglödande moln
och flikar av blå himmel.Det är en gåtfull värld – Jattes värld –
men det är upp till betraktaren hur han/hon vill tyda den.
Det säger han i alla fall själv, målaren, och han berättar också
att han aldrig skissar eller utgår från fotografi.Hans landskap är
lika mycket en bild av hans eget inre som de är fragment eller
delar av en verklighet som finns där ute i naturen.

Samma motiv

Far och son-motivet kommer igen i flera av Jan-Anders

Erikssons bilder som i ”Fäder visar sina sönder världen” där
figurerna hand i hand kommer vandrande upp mot en bergstopp
där man kan tänka sig att hela världen kan beskådas. ”Far och
son strövar” är titeln på en annan målning där vi ser två små
människor mitt i det dramatiska och lite surrealistiska landskap
som omger dem.

Inspireras av naturen

Titlarna brukar komma efterhand som målningen växer fram
berättar konstnären.
Själv är han mycket ute i naturen, vandrar i fjällen. Och visst
påverkas han väl av sin hembygds omgivningar även om det inte
handlar om landskapsmåleri i traditionell mening.
Här finns stillheten, vidderna, renheten och den storslagna
skönheten som förstärks av solbelysta mörka moln som likt en
dramatisk kuliss sänker sig över landskapet.
Men trots att vintern ofta är lång och snön ligger metertjock,
finns nästan inga vinterbilder med i bildkompositionerna.
-Det bara blir så, säger han.

Foto: Hussein El-Alawi
Text: Britt Yngvesson
————————————————-

Jan-Anders Eriksson – känd som Jatte – en av Norrbottens stora
målare som av recensenter vid flera tillfällen jämförts med
världsnamn som Francis Bacon, Friedrich Caspar David och
William Turner för att nämna några. Med en exotisk och
surrealistisk målares känsla för dramatik och skönhet lyfter han
blicken mot horisonten och förmedlar likt en väktare av
färgromantikens viltlandskap – människans litenhet i det
storslagna landskapet.
Fötfattaren Torbjörn Säfve uttrycker sig så här ”Jatte är
bildkonstens barockpoet som egensinnigt hävdar sin plats i
ismernas virvlar och som på vägen skapar sig en egen –
Jatteismen”.
Välkommen till mötet med Jattes måleri!

Jerker Göransson Galleri Estetica
———————
Utställningar 2008:

26/1 – 24/2: Luleå Konsthall. Svenska Landskap (tillsammans
med Arne Persson)
14/2 – 2/3: Rädd. Bodens Konstgille (Grupputställning)
4/10 – 26/10: Väsby Konsthall
15/11 – 3/12: Galleri Remi, Östersund
29/11- 12/12: Julsalong, Lindbergs Galleri, Luleå
——————–
Länstidningen Östersund 17/11 2008:

Galleri Remi

Storartat Norrländskt måleri

Han är känd som ”Jatte”, det brukar räcka. Jan-Anders Eriksson
från Luleå är tillbaks på Galleri Remi. Hans måleri i olja är av den
mer storslagna varianten. Målningarna domineras av lysande
himlar och ett utsatt ödsligt landskap. Ibland med en far och en
son eller något liknande.
I kontrast till dessa himlar visar han också ett antal emaljer
föreställande norrbottniska ödehus. Hus som vill berätta en
historia om dem som bott där, deras liv. Och som ibland gör det
och ibland bara visar på tidens grymma gång.
”Jatte” själv talar om förvirringen över världens tillstånd, om
gemenskap och om de vackra himlarna över Luleå. Men han
framhåller också att det inte bara får bli vackert. Det måste
blandas upp.
Jag ser ett oerhört skickligt måleri som griper tag. Ibland
kanske väl tydligt. Men alltid med eftertanke Och vi som bor här
kan känna igen oss. Men han berättar att i andra delar av landet
tror de att han hittar på att en ort kan heta Nattavaara …

Christer B Jarlås
————————————

Om utställningen Rädd

Norrbottenskuriren 19/2 2008 (förkortat):
Konst:
Poetisk laddning med eller utan tema

Bildmaterialet spretar som vid alla samlingsutställningar åt alla
möjliga håll och i utställningssammanhang känns spaltmetrar
med texter inte särskilt upplyftande. Det finns bättre och mer
hanterliga forum för sådana presentationer. Idén med en
”community” på internet är nog en bättre form än en traditionell
konstutställning och för den som vill delta i en fortsatt

diskussion även efter utställningen kan www.fear.barr.nu
vara
ett bra alternativ.

Oaktat dessa invändningar så finns det enskilda verk i
utställningen som även om de inte tillför något särskilt till
tematiken ändå har stark poetisk laddning. Exempelvis Anja
Perssons bronsskulptur Kropp. En varelse, sig själv nog, som
utgörs av fyra spända ben sammanfogade av en bål med en
tydlig vass kotrad. Ett annat exempel med laddning utgör Jan-
Anders Erikssons två stora datautskrifter Naturen avslöjar sig
Bara genom att ställa natursceneriet på kant jattefierar han
landskapet till en surrealistisk skräckinjagande varelse. Ola Freijd
visar även han en utskrift Mörker- är det också ljus som har
poetisk bärkraft. Unga Fanny Öqvist Westerberg visar invid
mamma Marianne Öqvists bild Simkunnig ett gripande
datorbearbetat foto Bara jag som kommunicerar med Mariannes
bild på ett fint sätt.

Jag tycker inte att utställningens ambitioner infrias särskilt väl.
Mycket av materialet skulle kunna passa ihop med nästan vilka
teman som helst, fast som en av deltagarna uttryckte det på en
direkt fråga ”att göra bilderna är väl inte något större problem,
rädslan ligger ju i att visa dem.” Ur den synvinkeln kanske det
fungerar.

Bertil Sundstedt
FaktaRädd

Frank und freunde

Konstgillet, Boden

Publicerad 2008-02-19 00:19
——————————————
Norrländska Socialdemokraten 5/2 2008

Måleri med känsla för landskapet

KONST
Svenska landskap
Jan-Anders ”Jatte” Eriksson
Arne Persson
Kulturens hus, Luleå
Pågår to m 24 februari

Till det yttre tycks Jan-Anders Erikssons och Arne Perssons
måleri inte ha särskilt mycket gemensamt. I någon mån är de
inkommensurabla, ojämförbara, till stil och uttryck. Eriksson rör
sig i sitt karaktäristiska universum. Ett lätt surrealistiskt och
besjälat landskap med figurer som rör sig under dramatiska
himlar. Persson å sin sida löser upp landskapet till det abstrakta
– till yta och färg.

Och medan Eriksson har en omsorgsfull mjukhet i penseldragen,
lägger Persson på färgen med ett råare anslag som skapar en
inneboende dramatik.

De blir en slags pendanger till varandra, med landskapet som
gemensam nämnare. Och det finns på något plan ett
gemensamt förhållningssätt till landskapsmåleriet. Ja, de till och
med manifesterar sitt intresse för landskapet i en text som
kommenterar utställningen. Svenska landskap handlar om två
sätt att se, två sätt att måla och två inre, respektive yttre
landskap – det småländska och det norrbottniska.

Men även färgen finns där som en kontaktyta mellan
konstnärskapen. För båda brottas med färgen och anrikar den
till något högoktanigt i sina målningar. Det blir tydligt i Perssons
Lycksalighetens ö, som vibrerar i sin gula ton. Man anar också i
den en blinkning till Atterboms dikt och en maning till
eftertanke.

Samma vibrerande känsla, om än i ett annat uttryck, uppstår i
Erikssons Hamn där han blir nästan ”turnersk” i känslan. Och så
har han förstås sina himlar…

Och även om konstnärerna har två tämligen olika uttryck, så har
de en fin känsla för sina landskap.

Publicerad: 2008-02-05 00:00
Uppdaterad: 2008-02-05 00:00 Av Patrik Boström
———————————
Norrbottenskuriren 26/1 2008:

Med naturen som källa för reflektioner

Konstnären Jan-Anders Eriksson skapade en gång en dikt av
ortsnamn som Baktåive, Kurrokvejk, Deppis, Gråträsk, Ljusträsk.
Hans kollega Arne Persson skulle kunna göra detsamma av
namn som Aggunnaryd, Elmtaryd, Möckelsnäs.

I Möckelsnäs, inte långt från Älmhult i Småland och bara ett
stenkast från sjön Möckeln, bor Arne Persson. Nu ställer han ut
tillsammans med Jan-Anders Eriksson på Konsthallen i Luleå.
Svenska Landskap heter deras gemensamma utställning som
tidigare visats på Smålands konstarkiv i Värnamo.

I dagens konstvärld väcker ett ord som ”landskap” många
associationer och landskapsmåleriet är förmodligen inte längre
det man kommer att tänka på allra först. På Konsthallen i Luleå
leker man med ordet och betydelsen genom att samtidigt öppna
två andra ”landskapsutställningar” – Fasit, där 32 konstnärer i
gruppen FiberArtSweden ger sig i kast med ett kontorslandskap,
och Landscapes där konstnärsduon Diagram från Stockholm
byggt små scenerier av situationer i befolkade landskap.

Gemensamt manifest

Men Jan-Anders Eriksson och Arne Persson, de ägnar sig åt
landskapsmåleri och i ett gemensamt formulerat manifest slår
de fast att de både har ett genuint intresse för de landskap de
bor och verkar i och en närmast tjurig tilltro till måleriet.

-Både landskapet och måleriet är en outtömlig källa, man blir
aldrig färdig, hoppas alltid att man ska bli bättre. Att man ska
lära känna sig själv lite mer, det påverkar bilderna, säger Arne
Persson.

Från sitt köksfönster hemma i Småland ser han ut över sjön
Möckeln. I vinterns tystnad hör han korparna klonka i skogen,
under vårens yra kan fågelkonserterna emellanåt bli väl så
högljudda. När stormen Gudrun svept med sig granskogen och
lämnat efter sig ett krigslandskap fick ljuset en nyans av koppar.
Barrskogarna är borta, men lövskogen står hög och fin.

-Från allt det där hämtar jag inspiration. Jag kan inte svara på
frågan varför jag håller på med just det här eller med måleri
överhuvudtaget. En bättre fråga är väl snarare vad som skulle
hända om jag inte gjorde det, säger Arne Persson.

Numera målar han på fynd från Ikeas stora varuhus i närheten,
bordsskivor och skåpdörrar visade sig vara utmärkta underlag
för ett måleri som kräver både spackelspade och hårdhänt
bearbetning av färger.

-Måleri är förhållandet mellan färger och jag sysslar inte direkt
med något gråmåleri. Jag vill gå upp i färg, balansera den,
brottas med den. Mina bilder uppfattas inte som naturalistiska,
ändå är mitt måleri naturalistiskt i den meningen att jag alltid
utgår från något konkret, säger Arne Persson, och pekar på de
ljusa linjer som ofta finns i hans bilder.

-Det där är utsikten från mitt köksfönster. Det är Möckeln.

Vid det här laget har Arne Persson ställt ut sina bilder över
nästan hela landet. Luleå är den nordligaste utposten för hans
del, på Konstens hus har han deltagit i två utställningar tidigare.
Jan-Anders Eriksson träffade han hos deras gemensamme
gallerist i Malmö. De upptäckte att de var samma typer, delade
många tankar kring konsten och livet.

-Arne paddlar kajak medan jag paddlar kanot. Dessutom är vi
lantisar båda två, säger Jan-Anders Eriksson.

Bildkonstens barockpoet

Hållningen må vara lika, men i själva uttrycket skiljer de sig
mycket åt, även om där också finns likheter. Inte minst i bådas
förhållande till färger.

Jan-Anders Eriksson, kallad Jatte, har genom sin långa karriär
jämförts med många – på hans hemsida finns en lång lista. Men
närmast kommer nog författaren Torbjörn Säfve som en gång
beskrev Jan-Anders Eriksson som en bildkonstens barockpoet,
som egensinnigt hävdar sin egen plats i ismernas virvlar, och
som på vägen skapat en helt egen – Jatteismen.

I hans landskap finns en skönhet och ibland också en
naturalistisk exakthet, för att inte tala om humor. Men alltid
finns där något som ligger och skaver – kanske ett hot,
avvaktande, det står inte riktigt rätt till.

-Jag vet ju ofta inte själv riktigt vad det är jag målar och
tolkningarna överlåter jag åt andra. Men mina bilder väcker
känslor – när Estonia sjönk talade människor om att de såg
katastrofen i mina bilder. Nu ser man klimathot och
växthuseffekter. Men själv tänker jag inte så, jag målar inte
apropå någon speciell händelse, men jag lever ju så det är klart
att jag påverkas av min samtid, säger Jan-Anders Eriksson.

-Jag ser ju också saker i mina egna bilder. Kan till exempel
upptäcka att här har jag målat vägen jag går på med hunden
varje dag.

Som landskapsmålare kan Eriksson och Persson emellanåt
känna
sig som skuggfigurer i en konstvärld där alla vill vara moderna,
unga och uppkopplade till de rätta nätverken.

-Landskapet finns alltid, liksom måleriet. Att landskapsmåleriet
ibland hamnar i slagskugga bakom ett konceptuellt berg av
samtidskonst behöver inte heller vara negativt, det är en tung
genre som inte alltid kan ligga framme och stöta för jämnan.
Men det är klart att vi är förbannade ibland, inte minst över
konstvärldens trendkänslighet.

-Man kan ju också fundera över om inte uttrycket
”landskapsmåleri” är en fyrkantig benämning på konst som
belyser konflikten mellan vår aggressiva civilisation och naturen
som källa för reflekterande konst. Det handlar ju om konst som
föds ur vårt förhållande till naturen. Just nu är det en viktig
samtidsfråga, kanske den viktigaste.

Marianne Söderberg

————————————–
Norrbottenskuriren 1/2 2008:

Konst: Landskapets utmaning
Hur ute kan det bli i konstvärlden? Att måla landskap?

Det kan man tro, men egentligen är det inte särskilt omodernt.

Landskapet och den yttre miljön inspirerar ständigt till avtryck i
konsten: naturalistiskt, expressionistiskt, avbildande och som
gestaltning av en känsla eller tillstånd, föreställande eller
abstrakt. Och samtidigt är det fortfarande lika svårt för
människan att överträffa naturens eget dramatiska och ständigt
föränderliga uttryck. Det är ett utmanande sisyfosarbete där
kulturen som regel förlorar.

Vissa framhärdar dock att oavsett vindriktning på konstens
arena, söka sig till landskapet och utmaningen. Två av dem visas
nu i Luleås konsthall. Det är Jan-Anders Eriksson med sin
konstnärliga bas i Luleå – och vid vatten skulle jag vilja tillägga
då vattendrag snarare är regel än undantag i hans bilder. Den
andre är Arne Persson, bosatt i Småland på halvön Möckelsnäs.

I det här fallet är geografin nämligen ovanligt viktig. Båda
konstnärerna använder och återanvänder ständigt sina nära
landskap.

Men medan man lätt kan uppfatta ett berg, en skog och
människor hos Jan-Anders Eriksson är Perssons landskap
upplösta. De återges som ytor och ljus, svårfångade som
föreställande men ändå inte helt reducerade till abstraktion. Det
bästa exemplet är hans bilder av stenbrott där skarpa stenkanter
lätt kan ses.

I Svenska landskap är det i stället ett annat, mer dunkelt motiv
som drar blickarna till sig. Mitt emellan två stora lysande blå
verk hänger en mindre gul bild med en rund form i centrum.
Den heter Lycksalighetens ö och inte för mitt liv kan jag tolka
titeln ironiskt. Den dyker upp senare i flera bilder, men i andra
färger och kontexter.

Påtagligt i utställningen är givetvis båda konstnärernas arbete
med färg. Höga temperaturer som får bilderna att närma sig
gränsen till kitsch och möbelhusbilder, Arne Persson drar sig till
exempel inte från att använda metallicglänsande färger.

Han arbetar på pannåer, för övrigt just köpta på ett småländskt
möbelhus i lågprisklassen, och ofta använder han två skivor. Då
skapas ett brott, en springa i bilden, något som samverkar med
hans lite rufsiga sätt att lägga på färgerna; krackeleringar,
skrapningar, penseldrag och spackelföring syns tydligt. Mot det
kontrasterar de klart avgränsade linjerna, oftast horisontella,
som förmodligen är gjorda med hjälp av tejp. Där syns inte
sällan underlaget, naturen om man så vill.

Det är just de där horisontlinjerna, vilka även återkommer i
Erikssons landskap, som också verkligen håller ihop den här
utställningen. Konstnärernas verk är nämligen genomgående
hängda om vartannat och det hade kunnat bli rörigt. För även
om också Jan- Anders Eriksson jobbar med kraftiga färger är
hans teknik mer varsam med lugna strykningar närmast duken
och med skyar i märkliga smutsiga eller dova rökiga nyanser på
himlen. Bland dem växer sedan de drömda landskapen fram,
eller de verkliga som liksom fått byta plats lite. Förgäves letar
jag till exempel i mitt minne efter vatten vid en kyrkby som på
bilden Kyrkbyn – i dag finns våra röda kyrkstugor högt ovan
vattenlinjen.

I lugnet ryms även konstnärens humor. Nygjort väder är förstås
en motsats till ogjort. Ännu roligare blir det när han tycks vara
lika osäker som kollegorna i en annan utställning i hallen och
lämnar upp till mig att välja en titel satt inom parentes till verket
Hemma är ett vykort, Hembygden som sofflandskap. Själv har
han inte mycket till övers för tavlor, sådan som är lätta att sätta
över soffor.

För även om Arne Persson och Jan-Anders Eriksson framhärdar
som målare har de båda en förtjusning i orden. Persson har givit
ut en bok och gjort textsatta bildspel. Titlarna till utställningens
verk är därför inte oviktiga, här finns en tydlig avsändare. Och
när jag går hem i vinterskymningen tackar jag Jan-Anders
Eriksson för lånet av glasögon. Över viken drar just sådana där
rökfärgade moln förbi, bakom dem gluttar något skarpt rosa
fram i en reva. Men ute är det ju inte alls någon fara på färde,
kanske kan man tolka hans bilder så, utan bara en vanlig sketen
onsdag i januari.

Regine Nordström

Publicerad 2008-02-01 00:27
Ändrad 2008-02-01 09:20 Tipsa en vän
——————————————–
Utställningar 2007:

14/10 – 18/11: Smålands Konstarkiv Värnamo, Svenska
Landskap. (med Arne Persson)
12/1 Vernissage för utsmyckningarna i Kulturhuset, Luleå
20/1 – 2/2: Kalix Konsthall
—————————————–
Värnamo Nyheter 13/10 2007:

LANDSKAP PÅ TVÅ SÄTT
Värnamo (VN)
En smålänning och en norrlänning, med viss förkärlek för
färgstarka landskap men med två helt olika uttryckssätt,har
slagit sina påsar ihop och visar upp sig gemensamt på
Konstarkivet.
-Vi är nog lantisar båda två, säger norrlänningen Jan-Anders
Eriksson.

-Här är det arbetskläder som gäller! utbrast Konstarkivets
intendent Eva Thomasdotter när båda konstnärerna i torsdags
var på plats för att enas om och hänga upp de verk som skall
fylla Konstarkivets väggar drygt en månad framåt.
Älmhult och Luleå förenas därmed i en färgsprakande kaskad av
bland annat småländska stenbrott och norrländska himlasken
och Eva Thomasdotter är fascinerad över att killarna, som
dessutom har två olika uttrycksätt, för första gången vill dela
utrymme. Hon har tidigare haft flera konstnärer på plats
samtidigt, men då har det tagit var sin våning.

I förändring

-Vi är naturmänniskor båda två. Arne paddlar kajak och jag
kanot, säger Jan-Anders om förkärleken för landskap,som fört
dem tillsammans, via andra utställningar de båda varit på.
-Landskap är spännande för de förändras hela tiden, säger
Arne.
Det betyder inte att de båda tar med sig stafflit och ger sig ut.
Snarare är det så att alla strövtåg skapar bilder som de bär med
sig och sedan uttrycker i sina verk.
-Vi har landskapet inom oss.I de här landskapen är vi hemma,
säger Arne Persson, som dessutom i Ikea-landet gjort en sport
till att handla material till fyndpris.
Verket ”Solnedgång” är tillexempel målat på två bordsskivor från
Ikea.

Det man själv ser

Medan Arne Persson tycks finna mycket inspiration i att hemma
titta ut genom fönstret på vyerna över sjön Möckeln domineras
Jan-Anders Erikssons verk på Konstarkivet av ödemark och
norrländska vidder. Bland alla dessa återfinns dock också mindre
emaljerade fotografiska verk av ödsliga hus Jan-Anders fastnat
för, alla med finskklingande namn som Yrtivaara, Palovaara och
Nattavaara.En åskådare fick se den sistnämnda tog till sig
ödsligheten konkret: ”Finns det verkligen något så hemskt?”

LANDSKAPSMÖTE.Småländska och norrländska landskap möts
när Arne Persson, Älmhult, och Jan-Anders Eriksson, Luleå,
gemensamt visar upp sina markant olika sätt att tolka landskap.

FYNDKONST.Blåa bordsskivor från Ikea är grunden till Arne
Perssons ”Solnedgång”.Han gör en sport i att ha material till
fyndpris.

ÖDSLIGA HUS.Fotografiska, emaljerade verk av ödsliga hus, här
kallat ”Yrtivaara”, är något Jan-Anders Eriksson varvar sina
norrländska vidder med.

Leena Niskanen
——————————————–

Tidningen Finnveden 12/10 2007:

Landskap inom och utom oss

Är våra inre landskap större än de yttre? Sådana existentiella
frågor kan Arne Persson fundera över när han lyfter penslarna i
sitt landskapsmåleri.

VÄRNAMO. Svaret han finner är att de inre är större.
-När man drömmer är ju världen inte mindre, den här världen är
mer begränsad.
Kollegan Jan-Anders Eriksson tycks instämma. Tillsammans
ställer de de ut under titeln ”Svenska Landskap” på Smålands
Konstarkikv med start på söndag.
Men Jan-Anders Eriksson, som kommer från Norrbottens inland,
har också ödemarken med sig. Huset i en by dit inga vägar går
finns bland de fotografiska förlagorna till hans emaljmålningar.
En annan föreställer stationshuset i Nattavaara.
-Någon trodde att jag hittat på det, ”finns det verkligen något så
hemskt!”

Ödesmättade landskap

Hans landskap är ofta dystra mot eldröda skyar, ödesmättade.
-Jag vill inte säga att jag mår dåligt för att jag målar så. Men
jorden mår ju dåligt,säger konstnären, och förklarar att bilderna
kommer till honom medan han målar. Platser där han varit, i
verkligheten eller i drömmen,smälter samman.
Smålänningen Arne Persson har däremot naturen utanför sitt
fönster som förlaga för de rätt abstrakta målningarna.
-Man behöver inte åka till Provence för att måla,säger han.
Att så många konstnärer har landskapsmåleriet som grund
tycker de båda inte är underligt.
-Landskapet förändras ju hela tiden. Och till slut blir det inre
bilder som man gör, säger Arne Persson.

JAN-ANDERS ERIKSSONS landskap är en kombination av det
upplevda och det drömda, här ”Sevärdhet”.

ARNE PERSSONS verk är mer abstrakta, men titlarna ger
vägledning – denna överväger han att kalla ”Solnedgång”

DEN STORA MÅLNINGEN med det koncisa namnet ”Ö” är ett verk
av Arne Persson, till höger. Jan-Anders Eriksson håller i sin
målning av stationshuset i Nattavaara.

Lena Gärdemalm

————————————

Norrbottenskuriren 26/5 2007:

ERIKSSONS MÅLARSKOLA. Ett urval av de 32 verk som visas
under Pingsdagens Öppen ateljé i Jan-Anders Erikssons
arbetslokaler på Kronan. Ovan från vänster Thor Lindgren,
Elisabet Persson och Sirkka Sundberg. Nedan från vänster Lilian
Jonsson, Mariann Tarkkonen och Gunilla Havnesköld. Alla
deltagare i vårens kurs.Foto: ANDREAS WÄLITALO

Jattes ateljé håller öppet

Jan-Anders Eriksson konstnärsateljé på 80 kvadratmeter ligger
på Kronan i Luleå. De stora fönstren vetter mot björkskogen och
ljuset. I vår har han hållit den femte omgången av Erikssons
målarskola och när det nu var dags för KiN:s årliga evenemang,
Öppen ateljé, ville han inte bara bjuda in publiken utan även
kursdeltagarna till en gemensam utställning.
Hans egna bilder är i stället prydligt undanställda i en slags
gigantisk bokhylla.
– Vi brukar börja med att titta på diabilder av konstverk och
Jatte berättar sedan med inlevelse och kunskap om verken,
säger Elisabet Persson konstnär på halvtid och en av deltagarna
när hon beskriver hur ett tillfälle i målarskolan går till.
Då är ateljén full av stafflier och dukar, ur högtalarna kommer
väl vald musik men också ord. Sedan länge har deras lärare
spelat in uppläst poesi och nu fört över den till CD.
– Jag tycker att måleri och poesi ligger ganska nära varandra,
säger han.
Efter en kortare introduktionsövning för att komma igång målar
man sedan under ett par timmar innan kurstillfället avslutas
med att man tillsammans går igenom deltagarnas bilder och
diskuterar dem.
– Kursen heter Söka sitt eget bildspråk. Deltagarna ska sträva
efter att hitta nåt, hitta ett innehåll och först därefter söka sig en
form, säger Jan-Anders Eriksson.
Det innebär att man ägnar tid åt verken, att man målar, målar
om och sliter med verken. Ja faktiskt ibland till och med ”målar
sönder” dem; det som en gång fanns där att utveckla har tappats
bort på vägen.
– Många av oss som gått flera omgångar av Erikssons
målarskola har hållit på med samma verk i flera år. Tagit hem
och hit dem igen, säger Angelika Lantto.
Hon är också en av dem i gruppen som har börjat närma sig
måleriet även på arbetstid. En dag i veckan har hon avsatt för att
arbeta med sina bilder. En del av dem har också kunnat ses på
utställningar eller har sådana inplanerade på olika håll i
närområdet.
Det krävdes också grundläggande förkunskaper för att antas till
Erikssons målarskola. Det nära arbetet kursdeltagarna emellan
är inte heller, vilket man skulle kunna misstänka, något hinder i
sökandet efter det egna.
– Det är snarare så att vi spretar mer och mer, säger Elisabet
Persson i.
– Man inspireras av varandra, växer istället hela tiden, fyller
Angelika Lantto i.
Själv trivs Jan-Anders Eriksson bra med att hålla kursen just i
egen ateljé med tillgång till sitt bibliotek, sin musik och eget
konstnärsmaterial.
– I Jattes ateljé finns en väldigt kreativ atmosfär, säger Ingela
Martikkala. Den visar sig också fungera väl för de verk som visas
på söndag.

Regine Nordström

Tipsa en vän Skriv ut Tillbaka

Publicerad 2007-05-26 kl.06:00
——————————–
Går du in på Kulturens Hus i Luleås
hemsida(www.kulturenshus.com) och klickar på ”Om Kulturens
Hus” så kan du se bilder på utsmyckningarna bland annat på:

På moln stod du

På moln stod du!
Jord voro dina fötter och din tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp
och hvar atom i ditt sinne var en skapelse.
Du sträckte ut din hand och sade: hvad är du?
Och det var luft.
Och din ande gick ut
och du såg stjernor och solar fara förbi som moln och du
ropade:
himmelen stod under Guds fötter.
Och därofvan var mörker dit ingen hann
och du visste din moders lif och du önskade en qvinna.
Och en poppel stod grön i det innersta af ditt öga
och din storhet försvann och du låg som en tår på din egen fot i
din egen glans
och molnet var försvunnet.

Josef Julius Wecksell 1860-talet
——————————
Norrbottenskuriren 5 jan 2007:

Konsten intar Kulturens hus

Det är inte utan att man börjar fundera på Harads. Om där råder
särskilt goda villkor för ett konstskapande, till exempel.
För kanske låter det som en tanke att två av de tre
norrbottenskonstnärer som fått uppdraget att offentligt
utsmycka Kulturens hus i Luleå kommer från Harads: Jan-
Anders Eriksson från Södra Harads och Kerstin Hedström från
norra. Från sina barndomshem på varsin sida om älven kunde de
spana över till varandra.
– Fast det heter inte utsmyckning nuför tiden. Det heter
konstnärlig rumsgestaltning, eller något liknande, säger Jan-
Anders Eriksson.
Själv är han först och främst målare och nu pryder hans jättelika
oljemålning På moln stod du den vägg som konsertbesökarna
möter på sin väg mot musiken, en trappa upp i det stora
kulturhuset. I ett oändligt universum står en tankfull liten
människa.
Strax intill hänger en dikt signerad den finlanssvenske poeten
Josef Julius Wecksell på 1860-talet.
– Jag läser och lyssnar på mycket lyrik och Wecksell kom jag för
första gången i kontakt med genom en antologi av Lars
Gustafsson. Jag gillar den, den talar för sig själv och nog kan
man väl säga att jag inspirerats av den, säger Jan-Anders
Eriksson.
Dikten inleds:
”På moln stod du! Jord voro dina fötter och din
tanke räckte upp till Gud!
Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne
var en skapelse.

Du sträckte ut din hand och sade: vad är du?
och det var luft.

Och din ande gick ut och du såg stjärnor och
solar fara förbi som moln”

– Jag ville göra en enkel himmel, inte naturalistisk eller turistisk,
men med rätt ton. För att få till det har jag försökt måla alla
lager i ett svep, använt breda målarpenslar, det har varit ganska
svettigt. Den har hängt länge på min ateljévägg och jag har
bemödat mig om att sluta i tid, inte måla sönder den.

Hon från Norra Harads, Kerstin Hedström, har inte haft några
problem att sluta i tid. För henne har arbetet snarare varit en
kapplöpning mot tiden.
Kerstin Hedström har alltid ögonen öppna för återvinning, något
hon visat i många tidigare verk. Den här gången har hon använt
sig av glasögonlinser som hon fogat samman till den mäktiga
tredimensionella skapelsen Livstycken, som nu svävar fritt och
mäktigt från bibliotekets tak rakt genom den tre våningar höga
öppningen.
– Jag hade länge tänkt på att jobba med glas och börjat samla
glasögonlinser. Idén formulerade jag nog efter att ha hört
arkitekten tala om sina tankar kring huset. Om rymden och
glaset och den nära kontakten mellan ute och inne. Det tänkte
jag på och självklart också på glasögonens funktion som
hjälpmedel vid läsning av alla dessa böcker. Människor har ju
faktiskt använt alla dessa linser, betraktat världen genom dem
och man kan bara fundera på vad det är de har sett, säger
Kerstin Hedström.
Med millimeterprecision har hon fogat samman tiotusentals
linser, borrat olika många hål i dem, fäst dem vid varandra med
tunna band, ett arbete som imponerar i sig.
– Räknar man ihop arbetstiden som jag och de praktikanter jag
fått hjälp av lagt ner så handlar det säkert om minst ett år.
Trots sina många framgångar, inte minst internationellt, är det
en debutant i offentliga utsmyckningssammanhang som tagit sig
an gestaltningen av den stora konsertsalens vägg.
Brita Weglins Pan och hennes döttrar och det härliga livet
glimmar och gnistrar däruppe och sprider sin glans ända till
dem som passerar utanför.
Även hon har gjort något hon brukar göra, nämligen gått till
historien och letat upp den isländska sagan om havsdrottningen
Pan som samlade in de döda sjömännens själar, något som Brita
Weglin tolkar som om hon räddade själarna.
Utgångspunkten är några etsningar, men resten är någonting
helt nytt.
Det nästan femton meter långa verket består av flera bilder
laminerade i plexiglas och ljussatta med hjälp av lysdioder i
olika färger.
– Jag ville göra ett konstverk som lyser som en smällkaramell i
vintermörkret, precis som det här huset gör. Tre utgångspunkter
har jag haft för mitt arbete: Jag ville förankra verket bakåt i
tiden, men också i mitt grafiska bildspråk och dessutom göra
någonting nytt och oväntat. Jag är lycklig över resultatet, som
jag inte hade kunnat åstadkomma utan hjälp av ett lokalt
reklamföretag, säger Brita Weglin.
Den finske konstnären Jorma Puranen bidrar också med två verk
till den offentliga utsmyckningen i Kulturens hus och i mars
placerar skulptören Monika Gora sitt verk Silverträdet utanför
byggnaden.
Marianne Söderberg

Tipsa en vän Skriv ut Tillbaka
Publicerad 2007-01-05
kl.06:00

————————–
Utställningar 2006:

28/1 – 19/2 ”Samtida Oljemåleri”
Galleri Skåda (38) Luleå
25/3 – 13/4: Galleri Majnabbe,
Göteborg
25/3 – 19/4: Galleri Estetica, Malmö,
Galleriets 25-årsjubileum (Samlingsutställning)
10/6 – 13/8: ”De Övergivna”, emaljer, Järnsta Kulturförening,
Järnsta Kafé, Vännersta, Nordingrå
1/10 – 6/11: Galleri Vänd Sidan, Linköping, 20 konstnärer från
Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstad
7/10 – 25/10:Bohusgalleriet, Uddevalla
——————————————
Bohuslänningen Torsdag 19 oktober 2006 (se även
CV/Recensioner):

Med färg och ljus kan mycket åstadkommas
Kolorist som går på djupet

Det finns en intensivt känsloladdad aura kring den här
utställningen. Jan-Anders Eriksson är på ett sätt kolorist
eftersom ljus och färg ofta blir bärare av avsevärda estiska
egenvärden. Det lyse och skimrar, ofta mot bakgrund av ett
dunkel som ibland övergår i ren svärta.
Förutom det svarta är rött en vanlig karaktärsfärg som bidrar till
målningarnas uttryckskraft. Världen har must och substans av
ljus, himmel och jord.
Men samtidigt spelar han på djupa psykolgiska klangbottnar
som går långt utöver det rent måleriska. Och här finns drag av
naturromantik, skräckvisioner och något dramatiskt hotfullt.
Ibland tycks världens undergång vara ett faktum.

Människoskildringen har en central roll i den här bildvärlden.
Ofta gestaltas ett tillstånd av främlingsskap och kontaktlöshet.
Men människorna skildras ibland också med en viss ömhet som
sköra och sårbra, deras torftiga boningar likaså.
Oväntat möte är ett sådant exempel. Något möte i psykologisk
bemärkelse sker här inte. Människorna är från varandra
isolerade fragment i en värld som är dem främmande. Någon
livlös entydighet råder dock inte.Här finns fler bottnar att
utforska. Till exempel möter vi å ena sidan en stor tomhet, men
också en dunkelt anad närvaro av något obeskrivligt, något som
måste förbli outtalat. Och växelspelet eller motsättningarna
mellan närvaro och frånvaro bidrar till att ladda bilderna med en
fascinerande uttryckskraft.

Ofta blir människorna något av pjäser som placerats ut i det
fysiska rummet, men utan att dela en mellanmänsklig livsvärld
av närhet och gemenskap. I Hemkomst är det tveksamt om det
finns något hem som väntar. Med intensivt lysande rött som
dominant och inslag av mörka stråk frammanas snarare en värld
förödd av ett kärnvapenkrig.
En annan målning heter Hemlängtan (tvekan). Den bygger på ett
mycket subtilt spel mellan en kvinna och ett litet hus på en i
övrigt öde slätt. Många frågor väcks. Är huset verkligen hennes
hem? Kommer hon att gå in? Är hon utestängd i kylan?
Tveksamheten är verkligen tydligt gestaltat, trots att vi inte ser
kvinnans ansikte. Men målaren har många verkningsmedel till
sitt förfogande. Med färg och ljus kan mycket åstadskommmas.

Men trots det hotfulla och dystra lyser det verkligen om de här
målningarna. Och ibland framstår det främmande mer som
äventyrligt lockande än som hotfullt och dystert.Då kan den
figurativt skildrade stumma kontaktlösheten brytas mot ett
koloristiskt tilltal som fängslar och berör. Och då kan vi också
känna en förtätad värme som strålar ut emot oss.
Vi ställs inför någon sorts mystik som öppnar sig mot något
gåtfullt och okänt med positiva förtecken. I Drömt landskap
framstår ljuset som varmt inbjudande, kanske verkligen som en
stämning av hem och hemkomst. Det gyllengula himmelsljuset i
Mötesplats framstår som sagoaktigt och drömskt. Naturen som
helhet blir ett levande väsen, trots bristen på liv i människornas
stympade relationsnät.
Det här är alltså en komplex och mångbottnad utställning, som
ger utrymme för många infallsvinklar, olika sätt att se, förstå,
tänka och uppleva.

Carl-Gustaf Wikstrand
————————————–

Norrbottens Kuriren 11/2 -06 (se också CV/Recensioner):

Måleri som berör

Jan-Anders Eriksson ställer ut samtida oljemåleri på
Stationsgatan 38 i Luleå. Adressen är klassisk och i mitt huvud
smått helig. Där fanns en gång i tiden folkbildargiganten Bengt
Anderssons öppna famn för kulturellt arbete av det mest
skiftande slag. Många, många konstnärer, fotografer, författare
och teatermänniskor har fått sin skolning i de lokalerna.

Galleri 38 / Skådebanan
Jan-Anders Eriksson
Samtida måleri
Visas till och med den 19 februari

I det perspektivet tycker jag att Jan-Anders måleri sitter som
gjutet på väggarna i det ack så lilla galleriet. Hans tavlor
befinner sig på hemmaplan, i en lokal där respekten för arbetet,
människan och kulturens alla uttrycksformer finns inpräntade i
väggarna.
Sedan jag sist såg hans bilder ( i Piteå Konsthall förra året) har
det tillkommit en del nyanser och ljusare färgtoner. Målningar
som Bouppteckningen, Två möten i en glänta och Tillhåll är en
utveckling av konstnärens poetiska bildvärld. För mig är tonen i
hans målningar alltid litterära. De vill berätta en historia
innanför det som syns i bilden. Det fina är att den kopplingen
känns naturlig.
I flera av hans målningar finns det nu ett annorlunda ljus,
kanske till och med ett romantiskt skimmer, i till exempel Två
möten i en glänta. Den känslan är intimt förknippad med poesin.
Ofta när jag har gått igenom Jan-Anders drömmande, ibland
kusliga, landskap har jag fått känslan av att befinna mig i en
värld som har gått igenom alltför många sorger.
Men, och det är viktigt, hans solidaritet och respekt för sina
målningars människor, de må vara små, knappt synliga, sargade
själar eller tyst drömmande, alla strävar de efter upphöjelse och
att bli sedda.
Jan- Anders Eriksson är en rejält genuin målare och den här
utställningen, med den lätt ironiska titeln Samtida oljemåleri,
bekräftar bara för mig att det handlar om bra konst.
I min enkla värld är alla konstnärliga uttryck en form av
beröring. Finns inte beröringen, når den inte fram, finns heller
ingen reflektion och då blir betraktandet bara bortkastad tid.
De här målningarna lever alltid vidare och där hemma finns alltid
en vers eller två av Bruno K Öijer, på det att samtalet och
växelspelet mellan bild och ord kan fortsätta.

LARS HEDSTRÖM
————————————————
Norrländska Socialdemokraten 10/2 -06 (Se också
CV/Recensioner):

Det rör sig
i Jatteland

Konst
Samtida oljemåleri

Jan-Anders Eriksson
Galleri Skåda, Luleå

Pågår t o m 19 februrari

Vid ett första ögonkast är det omisskänligt – Jatte, Jan-Anders
Eriksson, ställer ut. Ensliga figurer rör sig i det där
karaktäristiska landskapet som både kan eka av ensamhetens
tomhet eller fyllas med en svart, absurd humor.

Det känns bekant och hemtamt vid det här laget.
De solitära figurerna finns där, liksom grupperna av
människogestalter som finns intill varandra – men aldrig
existerar i absolut gemenskap, och husen finns där förstås. Och
himlarna, de där vackra som alltid innehåller en udd av hot.

Dessutom finns en liten ironisk blinkning i utställningenst titel
”Samtida oljemåleri”, som får mig att dra på smilbanden.

Men tingens tillstånd är trots allt inte statiska i Jatte-land. Det
är inte någon dramatisk revolution man ser på Galleri Skåda,
men något har hänt sedan jag såg hans måleri senast. I vissa
bilder har landskapet blivit mer dramatiskt – som i Tillhåll, där
han drar mot Caspar David Friedrich romantiska måleri.
Kopplingen känns naturligt. Friedrich målade också ensamma
figurer i en stor natur och klangen i Tillhålls dimbeslöjade
landskap ger också känslan av en besjälad natur.

I andra målningar, som Öar, har färgen bilvit klarare, eldfängt
röd och dramatisk.
Även målningen Hamn innehåller en motivgestaltning som känns
lite annorlunda för att vara Jan-Anders Eriksson.

Och även om Erikssons karaktäristiska stil aldrig försvinner, rör
det sig åt lite olika håll i utställningen, som om han forskar efter
något nytt.

Vart det bär av blir intessant att se.

Publicerad: 2006-02-09 00:05
Uppdaterad: 2006-02-09 00:05 Av Patrik Boström
———————————————-

Norrländska Socialdemokraten 27/1 2006:

”När jag tänker på romantik tänker jag på Caspar David
Friedrichs, han målade också ensamma människor”, säger Jan-
Anders Eriksson.

Romantiska jatteismer

KONST. Jan-Anders Erikssons konst präglas av vemod, stillsam
dramatik och en gnutta fara. Men det finns också vemod, ömhet
och en smula humor. ”Det är inget roligt att göra tavlor som
bara är behagliga”, säger han.
En gång myntade författaren Torbjörn Säfve begreppet
”jatteism”. Med det menade han den speciella stil som
konstnären Jan-Anders Eriksson, även kallad ”Jatte”, använder
sig av.

I Erikssons målningar finns alltid ett svepande ljus som tycks
dyka upp från ingenstans. Det kontrasterar med de mörka, ofta
kraftfulla, färgerna och märker ut detaljerna på tavlan. Här hittar
vi ödsliga hus och gårdar, skogar, berg och sjöar, men också
gestalter – ensamma eller i grupp. Och på något sätt tycks det
alltid finnas ett avstånd mellan dem. Det förstärker den
dramatiska, melankoliska och lite sorgsna stämningen.

– Jag tycker om kvällsstämningar, när det på något sätt blir lite
farligt. Det är inget roligt att göra tavlor som bara är behagliga –
visst ska de vara fina att se på, men de ska vara snygga på ett
fult sätt, säger Jan-Anders ”Jatte” Eriksson.

Men det finns humor i verken också, ofta en svart sådan. Det är
titlarna till verken som är ingången – och efter att man sett
tavlans namn tar de mörka bilderna ofta en vändning till något
underfundigt. Då hittar man ömheten och finurligheten, också
ärligheten, i hans verk.

– Jag vill aldrig att humorn ska bli något patetiskt eller
putslustigt. Men med titlar kan man laborera, antingen styra
eller vilseleda.

Just nu hänger han sina verk på Galleri Skådas väggar i Luleå
inför vernissaget i morgon.

De flesta målningarna går i rött. Han berättar att han styrt
utställningen lite åt det romantiska hållet, vilket man anar i det
ännu mer flödande ljuset och de röda nyanserna.

– Fast romantiken är ju ett belastat begrepp, man tänker ju ofta
på tavlor med folk som äter räkor och så… Men när jag tänker
på romantik tänker jag på Caspar David Friedrichs, han målade
också ensamma människor, säger Eriksson.

Titeln på utställningen är Samtida oljemåleri – något som vissa
kanske anser lite paradoxalt.

– Det var någon som sa en gång att ”allt är samtidskonst utom
olja på duk”. Men man blir ju lite trött på det här om att vissa
saker är samtidskonst och andra inte. Man kanske skulle säga
att mitt är så långt ifrån samtidskonst man kan komma – och då
funkar ju titeln ur ett lite ironiskt perspektiv. Men å andra sidan
tycker jag att samtidskonst är konst som skildrar samtiden, och
då spelar det väl ingen roll vad man använder för material.

Inspirationen kommer ofta från fjällturerna, även om han aldrig
målar av landskapet direkt. Istället hämtar han in stämningar
och känslor. Och det finns något av ett norrländskt vemod över
verken.

– Fast finns det någon som målar glada tavlor nuförtiden? Det är
ju roligt att måla även om man målar en hemsk tavla.

Publicerad: 2006-01-27 00:05
Av Ida Fredriksson
———————————

Utställningar 2005:

29/1 – 27/2 Galleri Estetica,Malmö(Samlingsutställning.
Invigning av det nya utökade galleriet)
17/2 – 20/2 Konstmässan, Sollentuna
26/2 – 16 mars:
Galleri Hera, Stockholm
7 – 10 april: Stockholm Art Fair
16/4 – 8/5 Konstens Hus i Luleå. (Samlingsutställning; Gud i
Norrbotten)
23/4 – 14/5: Piteå Konsthall
24/9 – 12/10: Galleri Estetica, Malmö. (Under Gallerinatten 24/9
öppet även 18.00 – 24.00)
26/11 2005 – 15/1 2006: Skövde Konsthall
———–
——————————
Nya Lidköpings Tidningar:
Måndag 5 December 2005 06:00

Norrland gemensam nämnare

KONST
Jan-Anders Eriksson, Chennet Juhlin,
Tomas Lidén, Dag Wallin
måleri, grafik, skulptur
Skövde Konsthall, 26.11 – 15.01 2006

Långa transporter och bristande personkontakt har gjort
Norrlandskonstnärer till sällsynta utställare på våra breddgrader.
Det var en brist konstaterade Chennet Juhlin under sina
målarsejourer på Nordkalotten bland annat som
Kirunastipendiat. Han fick också möjlighet att som
utställningskommissarie på Lidköpings Konsthall avhjälpa den.
Samma förmedlande funktion har han haft i Skövde.
Utställningen på Konsthallen har visserligen inget officiellt tema
men i ursprung, boende och annan koppling finns hos de fyra
konstnärerna någon form av relation till Norrland.

Man kan naturligtvis inte tala om några typiskt norrländska
särdrag i konsten. Landsändan omfattar nästan två tredjedelar
av Sveriges yta och rymmer lika många variationer i natur och
kultur som övriga landet. Närmast vår traditionella schablonbild
av Norrland kommer Jan-Anders Eriksson. Han bor i det
dynamiska Luleå men målar ett landskap där verklighet och
fantasi möts. En matt dager sprider sitt ljus över terrängens
mjuka konturer som bryts av ett övergivet hus eller några träd.
Likt vålnader från en svunnen tid framträder här människor
hämtade från berättelser och sägner. Jan-Anders Eriksson
känner sin bakgrund och vet att gestalta den.
Chennet Juhlin är både samordnare och deltagare i
utställningen med oljor och grafiska blad. Hans målningar visar
naturmotiv. Man behöver dock inte fundera på var de är
hämtade i verkligheten. De kan finnas i Norrland, på
Bohuskusten eller längs Kinnevikens stränder. Chennet Juhlin är
kolorist och naturmotiven blir hans medium för att brottas med
färgen. Samtidigt engagerar han sig i debatten kring
miljöfrågorna. I mina ögon gestaltar han dem som röda
järtecken från ett Bibelns Harmagedon. Som kontrast målar han
fjällbäckens fall utför den branta bergssidan.

Tomas Lidén är född i Norrbotten och bor sedan studietiden
för 25 år sedan i Stockholm. Hans motiv har sina känslomässiga
rötter i ungdomstidens landskap. Hussamlingen på en
sommargrönskande fjällsluttning kontrasterar mot några
snöklädda kobbar omgivna av polarhavets arktiska kyla. De är
realistiskt återgivna medan Tomas Lidén i andra målningar låter
tekniken styra motivet. Han målar i tjocka färglager, skrapar
bort och efter hand framträder en vittrande ruin eller lättande
dimma. Avståndet därifrån är långt till en blå planet i
universum. Där är vi inte ensamma vill han säga.
Från början målare blev Dag Wallin skulptör. Han kom från
Stockholm till Höga kustens Nordingrå och blev fast i det
egensinniga landskapet där landhöjningen skapat höga berg,
små insjöar och djupa havsvikar. Dag Wallin väver in dem i de
berättelser han målar på sina träskulpturer. På Orientens
flygande matta gör vi människor i tanken en svindlande färd ut i
fantasins gränslösa rymd. I vattnet väckte blixten urcellen till liv.
En skulptur skildrar hur den utvecklats till nya och alltmer
förfinade arter. Skulpturens årliknande form förstärker därtill
känslan av en darwinistisk tidsresa. Den konstnärliga
kreativiteten finner ständigt nya perspektiv i Norrlands
mångskiftande natur.

Bertil Lundgren
——————————–

Sydsvenska Dagbladet 24/9 2005:

Kusligt Norrbotten möter skånsk publik

Det vilar en liten kuslig stämning över Jan-Anders Erikssons
målningar. Men samtidigt finns här skönheten och ibland en hel
del humor instoppad i de karga landskap som påverkats av hans
hembygds omgivningar.

Norrlänningen Jan-Anders Eriksson hittar ofta sina motiv när
han är ute och vandrar i fjällen eller far på kanottur bland de
norrländska myrmarkerna. Här finns stillheten, vidderna,
renheten och den storslagna skönheten som förstärks av de
solbelysta mörka moln som likt en dramatisk kuliss sänker sig
ner över landskapet. Hans målningar har beskrivits som \\\”ett
slags overklig verklighet som frysts till ögnblicksbilder av
eftertanke\\\”
– Jo,det var väl fint uttryckt, tycker denne Luleåbo som lagom till
Gallerinatten besöker Malmö och Galleri Estetica.

Suddig ängel

Ibland finns människor med på bilderna, ibland en symbolisk
jesusgestalt eller en suddig ängel. De enstaka små
människofigurerna står alltid en bra bit ifrån varandra, vilket inte
behöver betyda att de försöker undvika varandra.
– Jag vet int varför, det bara blir så, säger Jan-Anders Eriksson
på sitt karaktäristiska norrländska sätt.
Några av hans figurer i de ödsliga landskapen är hämtade från
verkligheten, som bröderna Mattson, närmast legendariska
bröder i konstnärens hemtrakter. \\\”Bröderna Mattsons
lördagskväll\\\” är en av titlarna. I en annan målning står de tre
bröderna och väntar tålmodigt på sångsvanarnas återkomst.
– Jo, jag får ibland höra att det finns humor i mina bilder, men
att de ändå känns kusliga, säger Jan-Anders Eriksson.

Vernissage idag

Idag, lördag, är det vernissage på hans utställning klockan 12 –
16 på Galleri Estetica, Helmfeltsgatan 7. Jan-Anders Eriksson
kommer också att vara med under Gallerinatten 18 – 24.

Britt Yngvesson
———————————-
Recensioner se CV&Recensioner
———————————-

Jerker Göransson Galleri Estetica, Malmö i Gallerinattskatalogen:

Jan-Anders \\\”Jatte\\\” Eriksson – en \\\”outstanding\\\”
målare och patriotisk norrbottning som tolkar sitt Norrbotten
och dess människor med känsla och psykisk laddning i ett
apokalyptiskt uttryck med färg och form. Hans målningar är en
slags overklig verklighet som frysts till ögnblicksbilder av
eftertanke. Möt honom på Gallerinatten.
————————————
Norrbottens Kuriren 20050510

Det bitterljuva vemodets mästare

37 målningar och emaljer fyller upp de två rummen i Piteå
konsthall. Att gå runt i Jan-Anders Erikssons bildvärld är att
befinna sig i det mörka ljusets landskap.

Jan-Anders Eriksson
Olja och emalj
Piteå Konsthall

Ödsliga landskap, mörka horisonter invaggade i ett märkligt
ljus, här och där människor som hukar sig, som betraktar sin
karga värld och med en musikalisk grundton av vemod i
bakgrunden.
Jag blir helt lugn. Det är som att komma hem.
Astral weeks kom 1968. Sedan dess har jag alltid haft känslan
av att Van Morrisson spelat in samma skiva år efter år. Det är
lätt att känna igen hans musik. Och är det inte det som utgör
storheten i Van Morrissons musik?
Jag känner inte Jatte Erikssons konstnärskap på samma
djupgående sätt som jag känner Van Morrissons musik, bara det
en rejäl tankeställare …! Men den kopplingen slår mig ändå,
efter att jag sett hans måleri under ett antal år nu.
Det är inte alls tråkigt att känna igen en konstnär. Förnyelse och
vitalitet sitter inte i att förändra stil och uttrycksformer för
förändringens egen skull. Möjligen skulle det vara häftigt att
uppleva en scenversion av Jan-Anders Erikssons ateljéarbete; vi
ser konstnären framför staffliet, vid sidan om står någon och
läser dikter av Gunnar Ekelöf och Bruno K Öijer, ur högtalarna
hörs samtidigt någon gammal rostig bluesman. Det skulle bli ett
multikonstverk och nåt jag gladeligen skulle betala inträde för!
Men nu är det inte så. Jag står i en traditionell konsthall i en
hemtrevlig stad och tittar på en traditionell utställning och Jan
Anders Erikssons bilder behöver inget krimskrams runt sig för
att nå ut från väggarna.
Hans måleri rymmer många lyriska inslag och jag vet att poesin
betyder mycket för konstnären. I hans ofta dova landskap finns
en poetisk ton av ensamhet och förvirring, en känsla av att vi
människor kanske har gått vilse, att vi inte riktigt hör hemma i
den verklighet vi omges av. Sedan får vi inte glömma humorn.
När jag går omkring bland målningarna känner jag att jag småler
mest hela tiden. Okej, då, det är ett eftertänksamt leende, inte
ett storgarv.
Målningen En inneboende är ett bra exempel. Bilden är ganska
mörk, huset är vint och skrangligt, som taget ur en Stephen
King-roman. En man lutar sig lite förskrämt fram mot sitt
natthärbärge. Han har garanterat inte hittat huset via internet,
det är märkligare krafter än så som har fått mannen att ta in på
detta ödsliga pensionat.
Samma uppkäftiga leende får jag när jag ser ett par olika
varianter av temat far och son.
Den stora målningen Farkost blir för mig också sinnebilden för
blandningen av humor och vemod. En liten förskrämd man i
roddbåt, ett hukande hus hänger på klippan och en märklig
ljusfigur surfar på vattnet. Det är en helt vanlig dag någonstans i
Vintergatan.
Några strofer av Bruno K Öijer tycker jag kan rama in mina
intryck av Jan – Anders Erikssons utställning:
” vi föddes / med en oerhörd saknad / genom ett / rusande
tågfönster / om natten / ser du en skymt / av rymdens handstil
/ omöjlig att tyda / någonstans / i den slingrande väven / av
gnistrande bläck / finns förklaringen / till våra liv ”

LARS HEDSTRÖM

—————————————-

Vemodet slår igenom
20050502 Norrländska Socialdemokraten

KONST
Jan-Anders Eriksson
Piteå konsthall
Pågår t o m 14 maj

Jan-Anders Eriksson ställer just nu ut sina verk i Piteå konsthall.
Tyngdpunkten ligger på de stora oljemålningarna, men några
mindre verk i emalj dyker också upp i samlingen.
De svepande stora dragen i oljan känns igen, där färgerna tonas
in i varandras nyanser och skapar en suggestiv botten. Här och
var låter Jatte sitt välbekanta neonskimmer blänka fram i de
partier han vill accentuera.
Fortfarande har små, obestämbara människogestalter en stor roll
i hans verk som till exempel i Molnen där två personer
avvaktande betraktar varandra på håll. Det vilar ett förnöjsamt
vemod över stämningen hos figurerna, och en storslagen
enkelhet i de dova, suggestiva miljöerna.
Men inte i någon av de bilder där människogestalterna står
tillsammans, som i Mötesplatsen, finns någon direktkontakt
mellan dem. Snarare tycks de vilande i introverta betraktelser,
medvetna om varandra men nöjda med samhörighet utan ord.
Den humor som tidigare återfanns i en del av Jattes verk har här
bytts mot en svartare sådan. Han låter ensligheten och den
stillsamma dramatiken komma fram tydligt och utställningen
präglas av ett större vemod och en känsla av ”lugnet efter
stormen”.
På flera av verken kan man urskilja figurer med utbredda armar
som liknar frälsarfigurer som tröstar.

I emaljverken tar Jatte upp hustemat igen och låter dessutom
texter löpa över de stiliserade, sprakande bilderna. Lösryckta
strofer staplade på varandra bildar långa dikter som forsar
hastigt framåt.
I Välsignade landskap räknar han upp en mängd platser i
Norrbotten som vävs in i en bakgrund av ett trolskt landskap.
Det som kommer fram tydligt i utställningen är bildernas känsla,
som vittnar om utbredda vidder och stilla vatten där
människogestalterna präglas av både förnöjsamhet och en
outtalad gemenskap.
Vemodet slår igenom i samtliga verk,
men även om det är en
mörkare utställning än de tidigare, så präglas den också av ett
visst mått hopp och stilla förundran.

Ida Fredriksson
———————————————-
Lulekonstnär skapar hus i olja och emalj
20050422 PITEÅ (PT)

KONSTUTSTÄLLNING. Lulebon Jan-Anders Eriksson har nyligen
medverkat i Stockholm Art Fair, men utställningen i Piteå
Konsthall är delvis ny. \\\”Det är roligare att ta något annat än
det jag redan visat, även om jag kan bli alltför entusiastisk när
jag tar ner en ny målning från staffliet\\\”, säger konstnären.

Jan-Anders Eriksson målar i olja, med vinylfärg som grund. Han
bor på Malmudden i Luleå och har ateljén på Kronan. För
närvarande är han också aktuell i Konstens Hus temautställning i
Luleå, \\\”Gud i Norrbotten\\\”, tillsammans med flera andra
konstnärer.

Jan-Anders \\\”Jatte\\\” Eriksson gillar egentligen inte alls att
prata om sin konst. Just på grund av att det handlar om bilder
tycker han det är bättre att vara tyst.- Att analysera sina egna
målningar är som att vara sin egen astrolog, har någon sagt. Det
tycker jag stämmer, det blir lätt floskulöst, säger han med en

självkritik som även räcker till för de färdiga bilderna.
Ibland håller han på i tio år med en målning, ibland går det
mycket fortare. Processen handlar mer om känsla än det
visuella:
– Det känns i kroppen när det fungerar och då slutar jag. Nästa
dag kan jag ändå tycka att det ser för jävligt ut och då ställer jag
antingen undan alltihop för att se på det med nya ögon efter ett
tag, eller så fortsätter jag måla.

Som trolleri
När Jan-Anders Eriksson började arbeta med emalj gjorde han
på samma sätt som när han målade – det vill säga fria bilder.
Det har han slutat med, för även här gör sig självkritiken
påmind.
– Nu screenar jag på grund av att det lätt kan bli för glassigt
med emalj. Det är som trolleri, man vet aldrig hur det kommer
att se ut men nästan allt blir bra på något sätt.
– Så bra att man kan bli förförd av det själv, säger han och ser
ut som om det är det värsta som kan hända honom vid sidan av
att förväntas prata om sin konst.
När han får frågan varför han är så rädd för att låta sig förföras
och vara glassig, blir han tyst en stund och tittar sig omkring
bland sina verk. Att följa hans blick är svar nog innan han
formulerar orden:
– Jag vräker på med solnedgångar. Men konst ska inte vara
snygg, den ska vara bra.
Faktum är att detta yttrande är en sammanfattning av
utställningen så god som någon. Den har vernissage i morgon,
lördag, och pågår till 14 maj i Piteå Konstförenings regi.

Återkommande motiv
Jan-Anders Erikssons motiv återkommer både när han målar
och bränner emalj. Det finns exempelvis flera versioner av det
första emaljhus han gjorde. Förlagan är ett fotografi av det
numera rivna hus i Solberg i Gällivare kommun, som ägaren
försett med text från grunden till taknocken. Nattavaara
stationshus är också något av ett eget emaljtema.
– Emaljbilderna bygger på foton som jag screenar och bränner
på stålplåt med emaljfärg i olika lager, säger Jan-Anders
Eriksson.
Att han själv är sparsam med analytiska kommentarer om sitt
bildspråk, hindrar inte andra från att kommentera och analysera
det. Även när han målar blir det ofta samma motiv om och om
igen, i olika skepnader.

Växte upp i Harads
Ett liknar missionshuset i Harads – byn där han växte upp.
Eftersom även andra bildidéer enligt titlarna har med gud och
änglar att göra, brukar han få höra att hans måleri är religiöst.
– Det är inget jag själv tänker på, jag bestämmer inte i förväg
vad jag ska måla, utan bilderna växer fram medan jag håller på.
Men det är klart, som så många andra människor längtar jag
också efter någonting att tro på.
– Tyvärr är det svårt att tro på en gud som världen ser ut i dag.
Jag försöker acceptera att Gud inte finns.

Lång meritlista
Jan-Anders Eriksson är född 1944 och utbildad på Konstfack.
Förutom en lång rad utställningar på olika orter i Sverige, har
han varit med på samlingsutställningar i Japan, Tyskland, Norge,
Finland, Ungern, Danmark, Sovjetunionen och Moldavien.
Han är representerad i ett 20-tal kommuner och ett 15-tal
landsting, samt läns- och statliga institutioner. I Norrbotten
finns hans offentliga utsmyckningar i Luleå, Boden och Gällivare.

KARINA SUNDKVIST

————————————

Lennart Sjögren om Jan-Anders Eriksson:

En magisk självklarhet

Det sveper en mörk kosmisk vind genom Jan-Anders Erikssons
bildvärld. De totalt utlämnade existenserna – ett hus, en
människa, en taggig skogshorisont eller något annat – står där i
ett ofattbart ödsligt ljus. Det ljuset tycks komma ingenstans
ifrån, det bara finns där och är ett med existensen.

Att säga så låter magistralt, det är det också, men mitt i denna
utlämnadets tillvaro finns det också en humor som ger plats åt
det absurda och därigenom får ödsligheten en nära, mänsklig
dimension: Det finns en röst här!

Här sker också mötet mellan den för ögat synliga verkligheten
och den andra verkligheten som ligger i gränszonen mellan
dröm och verklighet och där alla möjliga förvecklingar kan
uppstå. Vägen ligger öppen för en öververklighet där siktdjupet
klarnar.

Bilderna är egendomligt fastnaglade och oavvisliga – om det är
vid sekunden eller vid evigheten – men här försiggår också och
ständigt den dramatik som uppstår ur formens förtätning och en
kolorit som har med konstnärens egna hjärtslag att göra.

Att gå in i Jan-Anders Erikssons målningar är att gå in i en fälla
som det är svårt att ta sig loss ur. Man får ge sig på nåd och
onåd åt en bildvärld där det självklara blir magi och magin en
verklighet.

Lennart Sjögren poet/konstnär

———————————————
NYHETER Norrbottens Kuriren
2004-08-21 kl 06:30

Rätten att uttrycka sig –
En kväll för det fria ordet
Tidskriftsbiennalen
Lillan, Luleå

Under Tidskriftsbiennalens kväll för det fria ordet och för rätten
att uttrycka sig inleder författaren Bengt Pohjanen med att
berätta om de många övergrepp han utsatts för under sin
karriär. Den berömda tårtningen minns vi, kanske också
bombhoten mot hans pjäs Dagning röd.
– Men hot går hem, bara hoten kommer från rätt håll och riktas
mot fel person, säger Bengt Pohjanen, och konstaterar att det
svenska budskapet om yttrandefrihet och tryckfrihet är i fara
och frågar sig om det kan vara så att yttrandefriheten i själva
verket är selektiv.
För åsikten att diskussioner ska föras med ord och inte med
bomber blir han säkert inte emotsagd och med de erfarenheter
han säger sig ha om hot och våld råder han oss att inte skämta
med honom om fysiska övergrepp. Sin egen och alla andra
konstnärers rätt att fritt skapa och tala lutar han mot Goethes
citat: ”Den som filosoferar är inte överens med sin tids
föreställningar”.
Våld, eller i alla fall konfliktupptrappning, sker det i Maja
Runebergs ensamma skådespel om en händelse på ett café. Ett
övergrepp mot en oskyldig ung man som slutar med att han
gråter hud genom ögonen.
Tidskriften Agamemnon hittar man vanligtvis på nätet, för några
år sedan utnämnd till en av årets bästa kultursajter. Nu har de
gjort ett undantag och kommit på papper.
Med två redaktörer som skriver och tecknar allt material själva är
de förmodligen en av landets minsta tidskrifter. I kväll
framträder hela redaktionen och läser egna texter från scenen.
Jämför den rikliga förekomsten av ordet ”våld” med ordet
”väder” och spår en framtid där dagens våld ritas in i särskilda
rutor i våra dagstidningar så att vi kan ta del av dagens
våldsprognos.
Det hela är intressant, men det finns problem med att läsa långa
och tänkvärda texter från en scen. Dessa texter är gjorda för
långsam läsning. En mening i taget. En stunds funderande. Så
tillbaka igen. Svårt att uppfatta i all sin rikedom, med andra
ord.
Tidskriften Hjärnstorm har överlevt många sedan
starten i Boden
och Svartöstan för snart 30 år sedan.
Numera finns redaktionen i Stockholm och mycket har hunnit
förändrats. De första redaktörerna, konstnärerna Bertil
Sundstedt och Jan-Anders Eriksson tar plats i soffan för en
diskussion med nuvarande redaktören Bo Pettersson, även han
med ett förflutet som konstnär.
Tidningen startade en gång som en katalog till en utställning och
fick sedan ett vidare liv. Någon plattform, som alltid
efterfrågades på 1970-talet, kunde de dåvarande redaktörerna
inte presentera, men inriktningen kom att handla en del om
konst och konstpolitiska frågor.
– Dessutom var vi bland de första att publicera Szymborska på
svenska och vi hittade outgivna dikter av Ekelöf, minns Jan-
Anders Eriksson.
I den sena kvällen fortsätter deras samtal och frågan är hur det
ser ut med de svenska konsttidskrifterna.
Den frågan råder det delade meningar om mellan de tidigare
redaktörerna och den nuvarande.

Marianne Söderberg
———————————————
Tidskrift Nu 04-08-23:

Tre vise män i intervjusoffan

Gårdagskvällen här på biennalen innehöll ett varierat och
spännande program med dans, teater, poesi och ett brandtal av
Bengt Pohjanen. Han berättade om de många angrepp han
utsatts för under åren och menade att det går att med hot tysta
det fria ordet -\\\”hot går hem\\\” – och att Goethe hade rätt
när han skrev:\\\”Den som filosoferar är inte överens med sin
tids föreställningar.\\\”

Men den mest konkret tidskriftligt inriktade delen av kvällens
program var Hjärnstorm återvänder till brottsplatsen, där tre av
Hjärnstorms otaliga redaktörer tog plats i soffan på scenen för
ett samtal med Peo Rask, Provinsredaktör och biennalarrangör.
Hjärnstorm startade i Boden 1978 och har vandrat via Luleå,
Umeå och Uppsala till Stockholm där tidskriften nu har sin bas.

Peo Rask inledde med att fråga de båda ursprungliga
redaktörerna, Jan-Anders Eriksson och Bertil Sundstedt, vad de
ville säga med sin tidskrift och de berättade att det allra första
numret egentligen var en katalog till en utställning. Därefter
började tidskriften fyllas med skönlitterärt material och konst.

– Vi satte oss ner och började filosofera kring konst, sa Bertil
Sundstedt, och så hade vi en ledare i varje nummer där vi angrep
allt och alla.

– Då för tiden skulle man ju ha en plattform, sa Jan-Anders
Eriksson, helst en maoistisk eller trotskistisk. Men det hade vi
inte. Hjärnstorm var en protest mot proggen.

Den dåvarande Hjärnstorm var både lik och olik den som görs
nu. Den grafiska formgivningen har förstås blivit annorlunda,
beroende på att ny teknik har ersatt 70-talets klippa-och-
klistra-metoder. Bo Pettersson, den tredje redaktören i soffan,
ansåg att den tidskrift han har tagit över har samma slags
halvanarkistiska organisation som när den startade. Det vill
säga: Väldigt många redaktörer är inblandade, man har inga
hierarkiska strukturer och man gör upp inför varje nummer vilka
som ska ta det huvudsakliga redaktörsansvaret.

– Ni är konstnärer alla tre, påpekade Peo Rask. Vilka
konsttidskrifter tycker ni är bra?

– Jaha… Vilka skulle det vara? undrade Jan-Anders Eriksson
förvånat.

– Paletten, föreslog Peo Rask.

– Nää, den var bättre förr.

– Ska jag tolka det som att det saknas bra konsttidskrifter?
frågade Peo Rask och Bertil Sundstedt bekräftade:

– Det saknas tidskrifter som litar på bilden.

– Konstrevyn är ju nedlagd, sa Jan-Anders Eriksson, och
Konstperspektiv var bra, men nu har den också snöat in på
samtidskonsten.

Bo Pettersson tyckte dock att det finns en och annan
konsttidskrift som håller måttet. Han hade ingenting emot vare
sig Paletten eller Konstperspektiv.

Peo Rask avslutade det hela med att fråga de tre vise männen i
soffan om de hade något råd att ge till yngre redaktörer i
branschen.

Jan-Anders Eriksson: – Skit i plattformar.

Bertil Sundstedt: – Ja, jag håller med. Om man redan vet vad som
ska hända så blir det inte intressant. Man bildar sig själv hela
tiden om man inte har något bestämt att utgå ifrån.

Bo Pettersson: – Det där med plattform eller inte tycker jag inte
spelar någon roll. Jag är ju projektledare för tidskriftverkstaden i
Stockholm och där jobbar tidskrifterna väldigt olika. Det finns
de som skapar sig en tydlig bild av målgrupper och ekonomi
redan från början och det finns de som arbetar mer på
fanzinesättet och går efter vad som känns roligt för stunden.

Hjärnstorm har i sommar utkommit med nummer 83-84 sedan
starten och det har tema Pessimism.

Publicerad: 2004-08-21

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori Allmän
———————————————–
Länstidningen Östersund 20040706:

På Galleri Remi pågår sommarutställningen fram till och med
torsdag denna vecka. Där kan man återse säsongens utställare
och lite annat. En spännande nästan abstrakt fjällmålning av
Bengt Ellis från 1977 fångar mitt öga. Och en serie helt
underbara målningar av Jan Anders Eriksson i speciellt ljus visar
upp en far och en son i olika situationer. På golvet finns flera
Gudrun Pierre-skulpturer och en stor målning av Stig
Bahlenberg på väggen visar att deras skaparkraft fortfarande når
ut trots att de själva är borta.

Christer B Jarlås
b.jarlas@telia.com

————————————–
Norrbottenskuriren: 2004-06-22 kl 06:30

Norrbottens-konstnärer i Danmark

Den 26 juni öppnar den femte Nordiska Emaljtriennalen på
Ronnebaeksholm Kunst- og Kultursenter i Naestved, några mil
söder om Köpenhamn. Utställningen altererar mellan de
deltagande länderna och är den största nordiska jurerade
utställningen för emaljkonst.
I år utvaldes 95 verk av 40 konstnärer varav två utställare är från
Norrbotten; Bertil Sundstedt och Jan-Anders Eriksson, med tre
respektive två verk vardera.
Utställningen pågår till den 29 augusti vartefter den flyttas till
Kunstsentret Silkeborg Bad på Jylland. Där visas den fram till
19:e december 2004.
———————————————-
Norrbottenskuriren:

2004-03-22 kl 06:30
Måleri – som drabbar oss

Jan-Anders Eriksson
Oväntade möten
Galleri Aurora (Universitetet)

All konst är dokumentation; av ett ögonblick eller de tålmodigt
subjektivt framvuxna referenserna.
Jan-Anders Eriksson torde ha kommit från Norrbottens inland.
I sin utställning på Galleri Aurora framträder han med en
konsekvent beskrivning av ett ursprung som inte längre är
relevant som överlevnadsställe för den stora mängden
människor. Smala, taniga människoformer, överlevda. Det är
långt mellan människa och människa.
De gamla husen han förut målade för dess egen skull har nu fått
sin omkringmiljö. Jan-Anders Eriksson har åstadkommit en
utställning över ett ämne som drabbar oss när vi minns tillbaka.
Målningarna har ytor, men det är inte mycket som händer i det
ensamma livet, bland de ensamma träden.
Färgskalan är det motsatta, den sätter kraft i utställningen. I
huvudsak mörkvioletta bakgrunder varur skärande rödgul färg
starkt ger innehållsmässig betydelse.
Västerbotten har sin konstnärlige dokumenterare, fotografen
Sune Jonsson. Norrbotten har sin egen, oljemålaren Jan-Anders
Eriksson.
Måleriet har det tungt i dessa yttersta av tider, inte
installationer, objekt och vad de alltmest kallas. Moderna
Museet i Stockholm har de senaste tio åren närmast utestängt
måleriet från sina tillfälliga utställningar.
Jan-Anders Eriksson framhärdar i sitt oljemåleri. Det ligger en
heder bara i det.

Stellan Persson
———————————————

Norrbottenskuriren 2004-03-10 kl 06:30:

Känslans måleri
med stänk av blues och poesi

En av våra mest speciella konstnärer har sin ateljé uppe på
Kronanområdet i
Luleå. Jan-Anders ”Jatte” Eriksson flyttade dit för ett par år
sedan efter att tidigare ha haft ateljé hemma i Gammelstad. Nu
är han stadsbo och i ateljén har han skapat sig en sorts
”trädkoja”, värdig en hemlig klubb av barndomens snitt.
Det är förstås en hederlig arbetsplats, dukar, färger, tavlor,
färdiga och halvfärdiga, skisser överallt i rummet men också det
där som behövs för att konstnären ska trivas. Det handlar om
skivor och böcker. Konstböcker i mängder, poesi, jazz och blues
är det som gäller. Favoritpoeterna är Bruno K Öijer, Tomas
Tranströmer, Gunnar Ekelöf, Werner Aspenström, Ragnar
Strömberg.

Dikter ur högtalarna

Ur högtalarna viskar Bruno K Öijer fram en av sina suggestiva
dikter. Jan-Anders har en stor samling poesi på band och CD-
skivor och en ännu större mängd skivor, vinyl och CD.
Jag träffar honom några dagar innan han ska hänga sin
utställning, den som öppnar i dag ute på universitetet, i Galleri
Aurora. 29 målningar ska han hänga upp och utställningen har
han döpt till Oväntade möten.
Att sitta en stund i Jattes ateljé är att förflytta sig till märkliga
landskap. Att poesi, jazz och blues är signalord som också har
stort inflytande i hans bilder, verkar solklart.
Han ställer regelbundet ut inte bara i Norrbotten utan också över
hela landet och även utomlands. I hans pärm med pressklipp
finns mängder av imponerade kritiker från Jämtland, Stockholm,
Skåne, Köpenhamn och andra metropoler.

Eget bildspråk

– Jag har fått bra kontakt med ett par gallerister i Stockholm och
i Malmö, säger Jan-Anders. Det är viktigt att ha gallerister som
är engagerade och uthålliga. På Galleri Estetica i Malmö har jag
ställt ut fyra gånger tidigare, nästa är inplanerad 2005.
Jan-Anders Erikssons målningar är lätta att känna igen, han har
verkligen ett eget bildspråk. Det är också ett språk som är
poetiskt. Målningarna har den där känslan av märklig poesi och
det finns en dragningskraft, man fastnar i motiven och ibland är
det som om egna berättelser dyker upp medan tavlan betraktas.

Svart humor

Det har sagts mycket om hans måleri att det skulle vara mörkt
och ödsligt, kanske rent av deprimerande. Nog finns det mörka
där, självklart, men där finns också en svart humor. Det är en
konst som inte lockar till storskratt, hellre då ett stilla, vemodigt
leende. En kritiker skrev att hans konst var en blandning av
Edvard Munch och serietecknaren Ulf Lundkvist …
Bilderna har definitivt humor men också en dov kraft och
rörelse. Livet är fan inte en dans på rosor. Det är inte alla som
kan strunta i det djupt mänskliga, det mörka i människan, det
som ofta rymmer starka känslor.
När han nu ställer ut på universitetet i Luleå hoppas jag många
kan sig dit och ta sig tid att betrakta hans bildvärld. Jag tänker
inte krångla till det med en massa dunkla konstteorier, främst
för att jag inte kan stava till dem men mest för att hans måleri
går direkt in i kroppen.

Inte krångliga

Jan-Anders målningar är inte krångliga; de öppnar sig om man
ger sig tid att titta. När jag lämnar ateljén hör jag Bruno K Öijer
ur högtalaren. Det kanske är så man ska göra. Ta med sig en
liten freestyle, ladda ner några Bruno K Öijerdikter eller ett par
blueslåtar med några gamla blueshårdingar som Son House och
Bukka White, två av Jan-Anders bluesfavoriter. Jag tror nämligen
att en dos blues och poesi ger konstrundan en extra dimension.

Lars Hedström

Fotnot: Jan-Anders Eriksson ställer ut i Galleri Aurora mellan den
10 och 26 mars. I dag klockan 16 är det vernissage.

——————————————

Utställningar våren 2004

31 jan – 18 feb: Galleri Remi, Östersund
13 feb – 15 feb: Stockholm Art Fair
10 mars – 26 mars: Galleri Aurora, Luleå
———————————–

Länstidningen i Östersund 3/2 2004:

Först ut en verklig favorit. Det är tretton år sedan Jan-Anders
Jatte Eriksson från Luleå ställde ut i Östersund. Han ställer
regelbundet ut i de större städerna i Sverige och i Norden, han
har även ställt ut i Tyskland, Skottland och medverkat i
samlingsutställningar runt om i världen. I år fyller han faktiskt
60 år men hans konst är ung till sinnet. Målningarna har skarpa
färger i en lätt surrealistisk stil, men människorna i de oftast
öde landskapen känns betydligt närmare Edvard Munch eller
serietecknaren Ulf Lundkvist än Salvador Dali. På den aktuella
utställningen på Galleri Remi visar han också fascinerande
färgstarka emaljer föreställande ödebyggnader från det
norrbottniska inlandet. Verken har ett märkligt skimmer och
sällan har ödehus skildrats med sådan intensitet.
– Det började med att jag såg det hus som avbildats som Arnes
hus i Solberg. Huset, som nu är rivet, hade en utstrålning som
jag ville fånga på något sätt. Nu har jag tagit foton och överfört
dem till emalj och sedan behandlat dem, försöker Jan-Anders
förklara.
Han berättar hur han reser omkring mycket och i stort sett
besökt alla småbyar i Norrbotten. Och när man går runt med
honom har varje hus en tydlig historia om än inte lika speciell
som Arnes hus i Solberg; en historia som han inte vill ska
återberättas i tidningen.
Oljemålningarna och emaljerna på Galleri Remi är konst med
tanke och mening. Konst som har en väldigt direkt
kommunikation med betraktaren.

Christer B Jarlås

——————————————-
Östersundsposten 3/2 2004:

Något helt annat visas på Galleri Remi just nu. Det rör sig om
målningar och emaljer av Jan-Anders Eriksson från Luleå. det
handlar om ödsliga mörka landskap som om världen stod inför
sin undergång, ödsligt, avisande, katastrofalt. Människofigurer
rör sig där men bortvända från varandra. Ibland tycks de stå
bedjande eller försjunkna i meditation vid vatten – möjligen som
förberedelse till dop – eller rör det sig om någon annan religiös
rit? En kristusliknande figur skymtar.
Ibland svajar människorna till som i bilden Far & Son avvaktar.
Vad betyder det? Man vet inte. Mystiskt är det som en oförklarlig
dröm. Och kanske är det här som det konstnärliga värdet finns –
i osäkerheten i disharmonin.

Leif Öhr
—————————————–

Norrländska Socialdemokraten
2003-11-26
Spännande surrealism med lätt humor
Jan-Anders (Jatte) Eriksson
Bodens Konstgille
Pågår t o m 30 november

Det hänger just nu 40 verk av Jan-Anders (Jatte) Eriksson på
Bodens Konstgille, och de är väl värda att kika förbi lokalen för
en påsyn. Han har jämförts med Francis Bacon, Warhol och
Gauguin men själv vill jag nog sälla mig till skaran som anser att
man finner starka drag av Edward Munchs tekniker och
färgbyggnader i Erikssons verk.
Det som möter är dova, brända toner av purpur, mossgrönt och
jordbrunt, där ett nästan neonaktigt ljus av exempelvis orange
strömmmar igenom och intensifierar målninganra. Motiven är
enkla, så gott som alltid är det en människa eller fler på
bilderna. Målningarna har ett fascinerande djup, som såg man
dem genom en vidvinkellins, och kontrasterna mellan det stora
och detaljerade är som vanligt intressant.
Det finns en gripande romantik i verken, även om tekniken är
utpräglat surrealistisk med en touch av expressionism. De
episka, stora ytorna blandas upp med en svag, svag underton av
humor som verkligen sätter pricke över i. Ungefär som när ett

stänk vermouth får en Dry Martini att bli en helhet. Titlar
som Ta
dig en klunk farsan och Far & Son, gannen kommer i motorbåt
konstraterar spännande mot det tunga Munch-allvaret,
Även kontrasten av de ofta urbana titlarna ställer sig fint mot
det visuella; de avskalade surrealistiska lantmotiven.

Ida Fredriksson
——————————————

Norrbottenskuriren

2003-11-20 kl 06:30
Målande förening av allvar och humor

Jan-Anders Eriksson
Bodens Konstgille
Visas till och med 30/11

Jag var nyfiken på vad jag skulle möta denna gång när jag begav
mig till Bodens konstgille för att se Jan-Anders (Jatte) Erikssons
utställning. Det är precis ett år sedan jag såg hans målningar i
dessa lokaler, och känslan blir närmast som om tiden stått still.
Här står jag framför dessa gubbar placerade i öde landskap och
känner igen mig. Skillnaden denna gång är dock att Eriksson
fyller hela galleriet själv och att bilderna är fler. Då, för ett år
sedan, delade han utställningsytan med Tex Berg, vilket skapade
en spännande kontrast mellan olika uttryckssätt.
Denna gång blir intrycket ett annat. Jag får en känsla av att
färgerna nästan flyter över från målning till målning, och så här i
efterhand har jag svårt att urskilja vilken bild som egentligen var
vilken. Min upplevelse kanske kan stämma ganska bra ihop med
det drömska innehållet i målningarna. Det är som att på
morgonen försöka greppa och minnas en nattlig dröm. När
drömmen plötsligt tycks framträda klart på näthinnan så
försvinner den lika fort och övergår i något annat än mer
obegripligt.
Några bilder minns jag däremot klart. Det är främst fyra
målningar som skiljer ut sig i sättet att framställa figurerna: I
Ogjort väder rör sig en man – eller kanske svävar han? – i det
virvlande och glödande landskapet. Han är på ett självsäkert sätt
klädd i rock och kavaj och uppenbarar sig som en ”verklig”
människa i Erikssons annars så overkliga värld.
Eller i Ute med hunden och Himlen jagar cyklist, där Erikssons
underfundiga humor lockar till ett spontant skratt. Min favorit är
helt klart målningen Ön, där en glad kille med välkammad frisyr
och händerna i byxfickorna står och vinglar på en sten mitt ute i
vattnet. Det är som om en seriefigur gått fel och hamnat mitt i
en målning av Jan-Anders Eriksson.
I galleriets fönster visas några emaljer. Jag hade hellre sett dem
få en värdigare plats inne i galleriet. De realistiska och
stillsamma emaljerna kan fungera som en stunds vilopaus från
de kraftiga svängningarna mellan allvar och humor som
målningarna utstrålar.
På informationsbladet till utställningen har Eriksson radat upp
namn på konstnärer som han blivit jämförd med av olika
recensenter. Listan är lång, då den baseras på många års
samlande av tidningsklipp. Intressant vore att leta upp artiklarna
och se varför han till exempel jämförs med alltifrån Lasse
Lucidor till Dan Wolgers.
Kanske är det så att Erikssons konst är så svårgripbar att det
känns tryggt att ta ett annat namn till hjälp för att försöka reda
ut begreppen och sätta in bilderna i ett slags sammanhang. Att
en skribent associerar till ett namn behöver kanske inte heller
betyda att det är en självklar jämförelse.
Formuleringen ”jämförd med” kan lätt tolkas som att Eriksson
liknas vid namnen som nämns. Att jag jämfört Eriksson med
Rembrandt, som det står i listan, känns därför lite knepigt. Vad
jag försökte säga, i en jämförelse med Odd Nerdrum, var att jag
inte såg några spår av Rembrandt i Erikssons målningar.
Listan väcker definitivt intressanta frågor. Kanske är den enbart
humoristisk, eller så finns en djupare mening bakom som
handlar om kritikerns språk och om konstnärens identitet.
Jag håller i alla fall med Jonathan Swift när han skriver:
”Ingenting är stort eller litet annat än genom jämförelse”. Så i
jämförelse tycker jag Jan-Anders Erikssons konst är stor och har
en stark personlighet, men att det är lite väl mycket av samma
sak.

Henrik Ygge

(Ygges recension från utställningen på Bodens Konstgille för ett
år sedan finns att läsa längre ner på Aktuellt) Övriga recensioner
under om Jatte eller under CV där man t.ex kan läsa Jörgen
Klinthagens recension i Arbetet i Malmö (sorgligt nedlagd) från

2002 som också gjort en jämförelse med Rembrandt.
Under Om
Jatte hittar man också Jatte jämförd med.
———————————

Haparandabladet 8 oktober 2003:

Norrbottniska landskap intar en markerad ståndpunkt men
predikar aldrig. Utställningen utgör ett ställningstagande för
människan, det arbetande folket. Just den folkliga spekten är
viktig.
Erikssons oljemålningar är inre kartor där landskapet avtecknar
en personlig historia. Eriksson talar engagerat om glömda
människor bakom sina emalfasader.

Lasse Stenman
————————————–
Pohjolan Sanomat, Kemi 7 oktober 2003:

Eriksson kertoo kuuluuansa niihin, jorka ouat melkein koko ajan
tyytymättömiä kuuiinsa. Eniten tyytymättömyyttä hän kuitenkin
koki yrttiässäan 90- Luvulla yritykset on kaikki tänä päivänä
maalattu yli.
Jos on koko ajan i loinen ja tyytyväinen, ei kai silloin omistaudu
taiten tekemisselle, vaan on jossain mukavassa virassa, Eriksson
pohdiskelee.

Hannele Huuva

——————————–
Utställningar hösten 2003:

Art Copenhagen: 11/9 – 14/9
Haparanda Konsthall (med Mats Wikström): 4/10 -29/10
Bodens Konstgille: 15/11 – 30/11
—————————————–

Utställningar våren 2003:

Galleri Estetica, Malmö: 11/1 – 29/1
Härnösands Konsthall (med Bengt Frank): 8/2 – 9/3
Galleri Hörnan, Falun: 10/4 – 12/5
Öppet Hus i Ateljen på Kronan i Luleå pingst -03
———————————————

Utställningar hösten 2002:

Art Copenhagen: 26/9 – 29/9
Galleri Versalen, Sundsvall: 12/10 – 27/10
Bodens Konstgille (med Tex Berg): 16/11 -1/12
——————————————-
Dalarnas Tidnig 2003-04-16

Skymningsblues på fjället
De övergivna/ Emalj Jan-Anders Eriksson Galleri Hörnan 10/4-
12/5 2003

konst | Falun

Skymning råder över kåkarna i Västerfjäll, Jenkisjärvi och
Högträsk. Den högt välvda himlen ovan de övergivna boningarna
ger känsla av utsatthet. Blinda fönsterrutor återkastar det sista
kvällsljuset – finns det något mer melankoliskt?

Jan-Anders Erikssons utställning i Galleri Hörnan är en tungsint
glesbygds-blues. Samtidigt är det en poetisk betraktelse över
över en ganska bortglömd landsända.

Emaljen som material har en kylig glans. Men bilderna, som är
fotografiskt exakt återgivna ”porträtt” av hus, präglas av en kärv
ömhet.

Det är ingen tvekan om att norrbottningen Jan-Anders Eriksson
(nu bosatt i Gammelstad) har sitt hjärta i det landskap som
många vänt ryggen. I hans barndomsby Södra Harads norr om
Luleå har 1800-talets jordbrukarsamhälle dröjt sig kvar.
Naturkänsla och kärlek till folkkulturen förenas i bilderna, som
också har en socialrealistisk skärpa.

Husen tycks inåtvänt försjunkna i sina minnen och vi börjar
fundera vilka liv som levts i dem. Skuggor sveper in dem i grå
filt, i skarp kontrast mot bakgrundens rödlila eller isgröna
himlaljus. Bara lite glöd dröjer kvar på en verandatrappa.

MARIANNE TÖRNER
——————————————
Publicerad:

Falukuriren maj 2003:

Övergivna och halvt förfallna hus ger beklämmande intryck. De
vittnar om att man ger upp eller inte bryr sig. har människan
dött eller flyttat för att få det bättre? Någon som på
servicehemmet Solgläntan envisas med att ha gården kvar?
I städer kan åtminstone ett rejält tomtpris vankas om ägaren är
fallen för spekulation eller har stått emot exploatörernas anbud.
Men i glesbygden?
De övergivn heter Jan-Anders Erikssons utställning i Galleri
Hörnan, Falu stadsbibliotek. Den utställningen visar bara
övergivna hus långt uppe i Norrbotten, ofta Tornedalen av
namnen att döma.
Det här är AMS-landet, utflyttningsbygder, hemvändardagarnas
trakter. Det är ödemarksgårdar utan telefonförbindelser nu som
då,ty här finns ingen lönsamhet för mobilföretagen.
Tavlorna sprider en dov stämning, sprider uppgivenhet istället
för uppror. Det är redan försent. En gång har människor bott
här, barn smällt i fartstudörren, hundar skällt ute på gården. Nu
multnar gamla gardiner i somrarnas solhetta mot fönstren. I
tystnaaden ligger en maktlös anklagelse.
Tavlorna är utförda i emalj och det är som om den blanka
hinnan förpuppar de sista resterna av minnen som skydd mot
värdelösheten.

Bo Degerman
————————————–

Kommentar av Robert Bly; -How can I be close to you if I´m not
sad?
—————————————–

Norrländska Socialdemokraten 25/11 2002:

Jan-Anders Erikssons bilder bryter skarpt av mot Bergs larm.
Tonläget sänks till lågmäld moll och surrealistiskt drömstadium.
Och så dessa himlar. Glödande och intensiva – en överrealism
som möter de enkla figurer som befolkar Erikssons ödsliga
landskap. Fiktion möter realism i bilderna och ofta besegras
logiken av figurernas förhållande till omvärlden.
Ofta har hans målningar berättande drag i titlarna; Far och son
vid älven, Far och son metar och så vidare och med tanke på det
ödsliga landskap hans figurer befinner sig i är det inte utan att
man funderar över människornas relation till varandra i
Erikssons bildvärld. Förenas de av sin mänsklighet i en hotfull
omvärld eller understryker landskapet en underliggande
disharmoni? Kanske något för de akademiska freudianerna att
refletera över, men det är svårt att bara rycka på axlarna och gå
förbi hans bilder. De har ett alltför suggestivt sug för det.

Patrik Boström
———————————————–

Norrbottens Kuriren 24 november 2002

Jan-Anders Erikssons bilder skildrar en sorts drömvärld. Hans
ofta lite lutande figurer står som små statyetter utplacerade i det
ödsliga landskapet. Går man riktigt nära och tittar på figurernas
ansikten finns där ett tjockare, närmast modellerat, färgskikt
som skapar en reliefverkan på den annars släta ytan. De blir till
små Giacomettifigurer insatta i ett mörkt, glödande
fantasieggande landskap. Ibland blir uttrycket nästan religiöst
som i målningen Sammankomst där figurerna utstrålar ett slags
änglalikt skimmer. Allt är gåtfullt, skrämmande och samtidigt
mycket vackert.
Det går att jämföra Erikssons motiv med vissa av Odd Nerdrums
bilder. Men till skillnad från Nerdrum vilar här ingen skugga från
Rembrandt. Det är istället det norrbottniska landskapet med
sina vida vyer och sitt magnifika ljus som är ryggraden i
Erikssons bilder. Som relativt nyinflyttad sydlänning har jag ännu
så länge, tack och lov, inte fyllts med ett vemod av denna
kaliber.

Henrik Ygge
——————————————-

Sundsvalls Tidning 18/10 –02:

Mörka, dystra, ödsliga är de bilder Jan-Anders Eriksson visar på
Versalen; oljor och målningar på emalj.
Ödsliga människor i ödsliga landskap. De sista, röda
solstrålarna lyser hjälpligt upp bilderna, alla skildrar ett
ögonblick strax före mörkret.
I sitt envisa intresse för i stort sett samma bild är Erikssons
utställning intressant. Allt tycks komma ur en stämning av
övergivenhet och mörker. Människorna står där liksom pinade
av en osynlig vind, utlämnade, kvarlämnade i ett landskap utan
kännetecken, utan annat än ödsligheten.
Och husen; övergivna, de som en gång bott i dem har flyttat för
länge sedan, bort från ödsligheten, bort från det allt
överskuggande mörkret.
Eriksson är norrbottning, bor i Gammelstad utanför Luleå; det
kan vara nödvändigt att påminna sig. På sitt vis är det den
nordsvenska övergivenheten han gestaltar i sina bilder, den
verkliga glesbygden där det är glest mellan människor och glest
mellan husen och där mörkret kommer tidigt, där natten är det
naturliga tillståndet.
I sin konsekvens – också i färgvalet: mest svart, och stråk,
tillfälliga lager av rött – är hans bilder på någotvis ofrånkomliga;
det går inte att värja sig för den övergivna ödsligheten han
skildrar. Ändå gör han det inte utmanande utan med ett oändligt
vemod, en stor sorg.

Curt Bladh
————————————————

Kulturtidningen Volym 15 okt 2002;

Välsignade landskap
Galleri Versalen
Sundsvall 12-26 oktober 2002

Titeln på utställningen säger en hel del om vad Jan-Anders
Erikssons (Jattes) bilder handlar om. En själslig ton som inte
märks direkt utan kommer så småningom, smyger sig på. Titlar
som Två änglar eller Gud bekräftar en del om vad det finns för
utgångspunkter.
Förutom känslan av en dialog med Gud och existensen kan man
uppleva att mellan de kantiga gestalterna finns markerade
avstånd. De står vända från varandra i kanjonliknande landskap
där mörker är allenarådande. Både på det psykiska planet och i
de landskap som verkligheten utspelas i.
Ibland finns det vattendrag med, eller antydningar, det är
atmosfär av mörker, stråk av kadiumgult mot koboltgrönt och
krapplack. Dis.
Landskapet är vidsträckt och på dess scen spelar människan upp
i sin ödesdigra nakenhet. Förnimmelsen av avstånd växer för att
till slut övergå i övergivenhet. Just övergivenhet är också en
rubrik som skulle kunna finnas under utställningens titel.
I Jattes husbilder som ursprungligen är foton av gamla hus och
sedan behandlats med lager av emalj finns ett liknande uttryck.
De övergivna husen blir liksom hans målningar anrop över
tomhetens hav.

Jan Grubb
————————————————-

Utställningar våren 2002:

19 jan – 17 feb Hemma är ett vykort, Konstens Hus, Luleå
6 – 10 mars Stockholm Art Fair
4 maj – 26 maj Svenska Lanskap
Vetlanda Museum (tillsammans med Hans Lannér)

——————————————–
Norrländska Socialdemokraten 18/7 2002

Om man vill se ödehus med ett mer episkt och tilltalande
bildspråk ska man kanske vända blicken mot en annan
norrbottenskonstnär – Jan Anders Eriksson, vars hus utstrålar en
slags essens av vad som pågår och med en påtaglig nerv i
uttrycket.
Men något sådant är inte lätt att spåra i Englunds utställning på
Norrbottens museum.

Patrik Boström
————————————————-
–

Utställningar våren 2001:

27/1 – 4/2 Älvsby Konstförening
8/3 – 11/3 Stockholm Art Fair
8/4 – 29/4 Lidköpings Konsthall

————————————————

Utställningar hösten 2001:

11 aug- 3 sept Kronomagasinet, Borgholm (Norrifrån)
13 sept – 16 sept Art Copenhagen (Galleri Hera)
10 nov – 25 nov Galleri Majnabbe, Göteborg

…………………………………………

Norrbottens Kuriren, Luleå 5/2 2002:

Jan-Anders Eriksson målar en slags nordlig blues baserad på
stora insikter, både om måleri och plats. Rösten är djup och
raspig, färgsättningen följsam, känslan absolut. Han rör sig vant
bland änglar, turister, grannar och missionshus i ett välsignat
landskap där byarna och platserna bär namn som Deppis,
Ansvar, Pältsa, Ratnilompolo och Aho.
Sällan med några övertoner, allt är ett stilla konstaterande.
Hemma må vara ett vykort, men betraktat genom Jan-Anders
Erikssons ögon handlar det sällan om idyller, även om det inte
heller längre rör sig så mycket om det motsatta. Vore det inte
för det där med bluesen skulle man kunna tala om att han målar

tystnaden i sina landskap. Ögonblick i skymningslandet,
där
ensamheten blottas i ett särskilt ljus.
Jan-Anders Erikssons måleri inbjuder till filosoferande av den
sort som både är inåtvänt och kommunikativt på samma gång.
Därav liknelsen med musik – tonerna träffar oss och slår an våra
högst privata strängar, men lämpar sig också för samtal, för
utbyte av idéer. Det är stort.

Marianne Söderberg

——————————————–

Apropå utställningen i Älvsbyn:

Piteåtidningen 27 januari 2001:
….Gemensamt för oljemålningarna är de mörka, men samtidigt
jordnära, varma färgerna kombinerat med ett ofta ganska
ödsligt motiv.
– Att det finns mycket ensamhet i mina målningar är väl för att
jag är norrbottning, säger han ironiskt och tillägger att det är
vad han brukar få höra av kollegor och konstkännare i södra
Sverige.
– Dom tror att man är ensam om man bor i Norrbotten, småler
han och verkar inte bekymra sig över det. …
Britt Lindgren Blom

——————————————-

VÄLSIGNADE LANDSKAP
på Galleri Hera i Stockholm 18 nov – 6 dec

Svenska Dagbladet den 25/11 2000:

Välsignade är Jan-Anders Erikssons landskap. Välsignade och
varmt bevarade i såväl hjärta som i emalj och slitstark oljefärg.
Avfolkningsbygd och öde vidder. Vemod? Jo, men visst! Men mer
en sorts trots ändå, ett trots som ofta blandas med stilla humor.
Dukar i rött, orange och gult: flammande aftonskyar rivs upp
mot sågtandade, svarta skogssiluetter. Det handlar om att
synliggöra en försummad landsända. (som kanske för de flesta
längre söderut bofasta bara ter sig färglös och trist) och dess
glest förekommande invånare. Och de görs synlig med rejäla
spadtag i färgburkarna. Jan-Anders Eriksson tänder eldar,
signalerar att här finns det liv!

Ett måleri med engagemang och starka känslor.
Lars-Erik Selin

——————————-

För att kolla in andra kritkerröster titta under: om Jatte. Där
finns bland annat vad Skåne tycker, Danmark tycker, Stockholm
tycker.